Den Timbrobesläktade tankesmedjan Frivärld publicerade nyligen en nyutgåva av Samuel Huntigtons vi-och-dom-dystopi Civilisationernas kamp, trots att Huntington själv retirerat från sina kategoriska teser. Ungefär samtidigt publicerade tidskriften Neo ett nummer med domedagssrubriken ”Gamla värdens upplösning – En av världens tyngsta tänkare om hur Väst vann och hur Europa håller på att förlora”. Den intervjuade Harvardprofessorn i historia, tillika den republikanske presidentkadidaten John McCains rådgivare 2008, Niall Ferguson, är förvisso en man med makt och inflytande. Men hur tänker han?

För det mesta doftar hans filosofi väldigt mycket punschveranda, utan de kopplingar till vetenskap man skulle kunna förvänta sig. Med sina ”profetior” om att Europeiska städer ”hotar att explodera i våld” och om ”misslyckandet” som ”kommer att få katastrofala följder” dribblar han med samma uttryck som 2000-talets Eurabia-konspiratörer. Undanglidande manövrer som placerar syftningar mellan raderna kan inte missförstås. Den brittisk-kanadenskske författaren och journalisten Doug Saunders skriver i sin utmärkta, nyligen utkomna Myten om den muslimska flodvågen att Niall Fergusson hyllat Bat Ye’ors (Giselle Littmans) mest kända bok Eurabia: The Euro-Arab Axis som ”profetisk”. Ye’or är enligt Saunders hela den islamofobiska Eurabia-konspiratoriska subkulturens ”matriark”.

I sin ”men vi får ju inte tala om problemen”-retorik driver Ferguson antydningarna till sin spets – utan att tala ur skägget. Han säger att det kan dyka upp fler som Anders Behring Breivik, ”för just nu håller vi effektivt på att förflytta den här diskussionen så långt bort från det vanliga samtalet att vansinnet tar över”, ja, till slut pratar ”bara galningarna” om ”det här”.

”Det här”? Jo, det som ”ingen ens vill forska på”. ”Det här” som vi förutsätts begripa utan att professorn förklarar. Men så kokas det ändå ned till ”muslimsk icke-integration”. En fungerande välfärdsstat, resonerar han vidare, behöver ”kanske hålla andra ute ... Kanske är hela strategin bakom att öppna dörrarna för asylsökande det enskilt största misstaget i Skandinaviens historia.”

De skandinaviska länderna är dock inte de enda välfärdsstaterna i Europa. Välfärdssystem finns i de flesta europeiska länder. Men detta är förstås inte huvudinvändningen mot resonemanget om att ”hålla andra ute”. Problemet är det moraliska haveriet. Vi skulle alltså exempelvis inte ha tagit emot judiska flyktingar från våra grannländer under andra världskriget?

Det är uppenbart att Ferguson ser islam som ett problem som ska bekämpas. Kristna borde missionera i förorterna för att ”konkurrera med islamisterna”, så att folk förstår att ”du behöver inte bli jihadist för att finna mening”. Men varför skulle vanliga medmänniskor, som redan funnit sin mening i islam och inte har ett dugg med extremism att göra, förmås till omvändelse?

Samtidigt konstaterar Ferguson att galningar finns överallt. ”Galna människor” i till exempel USA dödar andra människor ”av en hel massa anledningar”. Vad för slags ”mission” skulle man behöva där då? undrar man stillsamt.

I Niall Fergusons värld är Väst helt enkelt Bäst. Och det är lugnast att alla håller med om det. Han tror till exempel att fler människor blir extremister om vi ”bara lär ut Västerlandets historia som en enda lång serie brott och övergrepp”. Men det gör vi ju inte alls. Tvärtom är den historia vi lär oss tämligen självförhärligande och selektiv. Så vad har vi att förlora på att berätta för nya generationer om Förintelsen? Om slavhandeln? Rasbiologin? Kolonialismen? Det mer eller mindre omedvetna arvet från dessa epoker lever och frodas för fullt i dag. Retoriken är densamma, objekten skiftar. Det som påstås om muslimer i dag anklagades judar för i går. Den som tror att Europa ”håller på att förlora” ska därför minnas hur Europa alldeles nyligen låg i ruiner.