En gräsrotsdemokrati

Den folkliga resningen är resultatet av ett enträget politiskt arbete och kanske början på en demokrativåg, skriver Sten Hagberg.

7 november 2014 11:50

Burkina Faso har genomgått dramatiska politiska omvälvningar den senaste veckan. En folklig resning ledde till slut till att president Compaoré avgick. Men det som av omvärlden uppfattats som ett oväntat uppror var i själva verket resultatet av enträget politiskt arbete.

Kapten Blaise Compaoré kom till makten i Burkina Faso 1987 i en blodig militärkupp. Snart inleddes en demokratiseringsprocess och en ny författning antogs 1991. Enligt dess paragraf 37 skulle presidenten väljas på ett sjuårigt mandat med ett omval. År 1991 valdes Compaoré i ett val som bojkottades av oppositionen. År 1997 tog Nationalförsamlingen – Burkina Fasos parlament – dock bort begränsningen till två mandatperioder. I november 1998 blev Compaoré omvald.

Men i december 1998 förändrades läget. Journalisten Norbert Zongo mördades i ett attentat utfört av män ur presidentens säkerhetsstyrkor, förmodligen på order av presidentens bror François Compaoré. Det ledde till uppror och hela landet kom på fötter.

Efter månader och år av protester, kris och så småningom försoning genomfördes politiska reformer. Bland annat infördes ett proportionellt valsystem och presidentämbetet blev åter tidsbegränsat, nu till fem år med ett omval.

I valet 2005 ställde president Blaise Compaoré ändå upp med hänvisning till att författningens ändringar inte gällde retroaktivt. Massiva folkliga protester möttes av skickligt iscensatta stödkampanjer och landsomfattande stödföreningar som ”Blaise Compaorés vänner”. Och Compaoré valdes som ”ny” kandidat 2005 och vann sedan också 2010.

I stället för att Compaoré aviserade sin avgång 2015 inleddes ett intensivt arbete av regeringspartiet, presidentkoalitionen och en landsomfattande organisation till stöd för Blaise Compaoré för att ändra paragraf 37.

Men nu komplicerades författningsändringen av att den politiska oppositionen blivit starkare. Dessutom hade det skett en föryngring – och digitalisering – av civilsamhället.

Det första försöket att ändra paragraf 37 var att inrätta en andra kammare, en Senat. Oppositionen och civilsamhället motsatte sig Senaten, eftersom den sågs som en direkt utlöpare till Compaorés makt där så mycket som en tredjedel skulle utses direkt av presidenten. Man befarade att Senaten skulle göra Compaoré till ”livstidspresident”. De starka protesterna ledde till att Compaoré drog tillbaka senatsförslaget. Oppositionen och civilsamhället hade vunnit en viktig seger.

Nästa försök handlade om att genomföra en folkomröstning om paragraf 37 och ge Compaoré möjlighet att bli omvald på nytt. Argumentet var att även om författningen inte kan ändras så är folket ”suveränt” och kan avgöra frågan i en folkomröstning. ”Folket”, menade Compaorés många stödtrupper och partier, ”står över författningen”.

Protesterna fick ny energi i januari 2014 då ledande företrädare för regeringspartiet hoppade av och bildade ett nytt parti. Detta blev början till slutet för Compaoré. Nu fanns en stark opposition som försökte hindra presidenten från att ändra paragraf 37.

Under hela 2014 har det bedrivits ett enträget politiskt arbete i kvarter och byar, på möten och i demonstrationer samt inte minst i sociala medier. ”Iväg med dig, Blaise”

När så regeringen den 21/10 slutligen beslutade att skicka ändringen av författningens paragraf 37 till Nationalförsamlingen inleddes slutstriden. Den 28/10 demonstrerade hundratusentals – kanske en miljon – människor i Ouagadougou. Alla gick man ur huse: ungdomar, gamla, män, kvinnor – ja, hela landet kokade. ”Iväg med dig, Blaise” [Blaise dégage], skanderade demonstranterna.

Nationalförsamlingen skulle behandla förslaget den 30/10, klockan 10 på förmiddagen. Men innan riksdagsledamöterna anlänt gick demonstranterna in parlamentet, krossade fönstren och länsade byggnaden. Säkerhetsstyrkorna lät detta ske eftersom folkmassan var för stor. Demonstranterna drog sedan vidare och attackerade villor tillhörande ledande politiker, och andra symboler för ”Compaorés system”.

Den 31/11 fortsatte protesterna och snart kom beskedet att Compaoré avgått. I det maktvakuum som uppstod bad företrädare för oppositionen och civilsamhället att armén skulle ”ta sitt ansvar” och snart bekräftades att överstelöjtnant Zida tagit över som statschef under en övergångsperiod.

Medan revolten började lägga sig begravde man de uppskattningsvis 30 döda och tog hand om de hundratals skadade. Man uppmanade också till städdag – politiker, demonstranter, ledare och vanliga medborgare städade upp efter revolten. Oro för att ”armén konfiskerat revolutionen” förekom, men allt tyder på att militären snabbt överlämnar makten till en civil övergångsregering.

Det som skett i Burkina Faso de senaste veckorna vittnar om politiskt medvetande. Den folkliga resningen handlade om att få bort Compaoré och det lyckades. Det kan knappast kallas en statskupp utan var ett genuint folkligt uppror.

Det var heller inte en plötslig revolt utan var resultatet av enträget politiskt arbete för att hindra Compaoré att bli ”livstidspresident”.

Det mesta tyder också på att detta inte endast var en ungdomsrevolt utan snarare en demokratisk revolution där medborgare ur alla samhällsklasser – arbetare och studenter, universitetslärare och statstjänstemän, oppositionen och civilsamhället, arbetslösa och hemmafruar, samt förstås unga män och kvinnor – gick samman och krävde presidentens avgång.

Den folkliga resningen i Burkina Faso har sänt chockvågor till andra afrikanska länder. I Demokratiska Republiken Kongo demonstrerade oppositionen mot president Kabilas försök att manipulera författningen och i Benin har president Yayi nu slutgiltigt avvisat tanken att ändra författningen.

Den burkinska våren kanske visar sig vara ett välgörande regn som ger demokratin en verklig chans att slå rot.

Sten Hagberg

professor i kulturantropologi, Uppsala universitet

Burkina Faso

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!