Några dagar in på årets vargjakt meddelade EU:s miljökommissionär att han vill dra Sverige inför rätta för brott mot EU:s habitatdirektiv. Det var knappast överraskande. Den svenska vargstammen på dryga 200 individer är liten och inavlad. Att skjuta en tiondel av dessa bidrar knappast till att uppnå ”gynnsam bevarandestatus”. Det går inte bara att skjuta utvalda individer med genetiska defekter och sen mår resten bra. Praktiskt taget hela den svenska vargstammen, utom några värdefulla individer med ”invandrargener”, lider av en stark inavel som bland annat yttrar sig i färre valpar.
Ju mindre stammen blir, desto större blir inavelsproblemen. För att komma till rätta med detta krävs både att vargstammen tillåts att öka i storlek och att den tillförs nya gener.
Regeringens linje har i stället varit att börja med att minska stammen i förhoppning om att senare kunna importera vargar. Inplanteringen har dock stött på praktiska problem och tycks dra ut på tiden, men det har inte stoppat årets vargjakt.
I stället ger sig åter tusentals jägare ut i skogen för att skjuta 20 vargar. Alla dessa jägare månar inte om att hellre avstå från att skjuta än att skjuta under förutsättningar där djuret riskerar att skadskjutas. De visar sig i ett stort antal skadskjutningar under både årets och fjolårets jakt, något som orsakar stort lidande för djuren. Det visar sig också att jakten i hög grad inriktats på föräldradjuren för att orsaka maximal skada.
Och kanske är det inte så konstigt om en del går snett. Hela syftet med jakten är ju att blidka den högljudda minoritet, inte minst inom jägarkåren, som inte tycker att vargen har något existensberättigande. Är verkligen dessa personer den bästa garanten för ett gott djurskydd under jakten?
Hela idén med att öka acceptansen för vargen genom att låta motståndarna skjuta några känns som sverigedemokratisk logiknivå.
Om vissa har en taskig attityd mot några – vargar, invandrare, vad som helst – så tar vi bort dem vi inte gillar och löser problemet. Det funkar inte med människor och det funkar inte med vargar. Det finns inget som tyder på att acceptansen för vargen ökat efter fjolårets jakt. Tvärtom ökade den illegala jakten när regeringen gav vargmotståndarna sitt stöd för att vargen var ett lovligt byte.
Dessutom ska vargmotståndet inte överdrivas: de flesta svenskar, även i rovdjurslänen, är positiva till vargens existens.
För att på allvar öka acceptansen krävs i stället konkreta åtgärder för att minimera konflikterna mellan varg och människa. Bättre stöd till stängsling för djuruppfödare i vargområden. Bättre utbildning om hur man minskar risken för vargangrepp på sin jakthund.
Det behövs mer kunskap om hur andra länder med betydligt fler vargar sett till både yta och befolkning tycks kunna samexistera. Men också en ökad förståelse för vargens roll i ekosystemen.
Vissa vargmotståndare menar att vi inte behöver ha varg i Sverige eftersom det finns så många vargar i andra länder. Bortsett från att det är svårt att på ett trovärdigt sett motivera andra länder att skydda sina hotade djur när inte vi gör det så missar man att biologisk mångfald är mer än att arten varg ska överleva någonstans på jorden.
Vargen som topprovdjur påverkar andra arter direkt och indirekt. När vargen kom tillbaka till amerikanska Yellowstone såg man en rad positiva effekter på allt från vegetationen till livet i vattendragen. Även i Sverige spelar vargen en reglerande och stabiliserande roll i ekosystemen – en roll som mänskliga jägare lyckas betydligt sämre med.
En långsiktigt hållbar vargpolitik måste låta vargen återigen bli ett viktigt topprovdjur i våra skogar. För att minska inaveln duger inte tillfälliga punktinsatser i form av inplantering, utan naturlig invandring norrifrån måste underlättas. Här och nu måste den urskillningslösa licensjakten stoppas. Licensjakten ökar inte acceptansen och förbättrar inte genetiken, utan är bara ett meningslöst slag mot en redan sårbar vargstam.
Helena Leander
riksdagsledamot (MP)
UNT 27/1 2011