Jag arbetar som sjuksköterska på Akademiska sjukhuset och har bland många arbetsplatser även arbetat på hospice. Jag läste Margareta Sanners debattartikel ”Dags att utreda dödshjälp i Sverige” (UNT 11/12) och vill kommentera denna då jag finner artikeln både endimensionell och militant i sin ton.
Margareta Sanner skriver i början av artikeln att motståndet mot aktiv dödshjälp finns hos en liten falang religiösa företrädare, i läkarförbundet och bland politiker.
Men, då tänker jag; födelse och död är ju livets två största händelser, det går inte att bara vara för eller emot liv, det måste finnas något annat där emellan, en slags mjukhet i resonemanget och det är en insikt som både sjukhuspräster, läkare och politiker tack och lov har. Margareta Sanners artikel däremot lider brist på denna insikt.
När jag jobbade på Hospice mötte jag döende patienter varje dag och orden jag oftast mötte från patienterna var ”jag vill leva”, eller ”finns det ingen ytterligare behandling, jag vill inte dö”. Under ett arbetspass på Hospice kunde en undersköterska och jag vara ansvariga för till exempel en svårt sjuk sängliggande pappa med sin hustru och sina små barn på rummet. Vår uppgift kunde vara att sköta om patientens basala hygien. Byta blöja, borsta patientens tänder, tvätta håret, raka bort skäggstubb med hyvel, lödder och varmt vatten, lägga om det stora cancersåret, bädda rent och sträcka lakanen, ställa i ordning på sängbordet, prata, skoja och ha modet att stå kvar trots patientens ångest och oro, göra i ordning pumpar med läkemedel mot illamående, smärta och ångest, trösta, stötta och informera anhöriga och till sist kanske köra ut patienten i sin säng på altanen och där upprätta ett lite ”basläger”.
Under och efter ett sådant omhändertagande kom nästan alltid orden, de ord som jag ofta hörde på Hospice och som jag första gången hörde som sjukvårdsbiträde på Radiumhemmet 1979: ”oh vad allting är skönt just nu!” eller ”nu vill jag ha en cigg sedan är jag nöjd."
Det finns livskvalitet även hos den som bara har några dagar kvar att leva. Självklart misslyckas vården ibland, patienten blir inte tillräckligt smärtlindrad, får inte tillräcklig hjälp med sina olika behov och många gånger har jag gått hem och känt mig både ledsen och dålig. Men: Under de fem år jag jobbade på hospice var det ett ytterst fåtal patienter som jag möjligen tror hade tagit emot en injektion för att avsluta livet.
På hospice kan däremot den döende erbjudas dropp med narkosmedel och på så sätt få dö sovande, och det kan vara ett bra alternativ till aktiv dödshjälp.
Den dagen jag på ronden får ordination på en injektion som avslutar livet för en döende patient får aldrig komma, det vore förfärligt.
Att det däremot inrättas en klinik i Sverige dit man kan åka och avsluta sitt liv vore kanske bra, men på hospice är det inte dödshjälp patienterna behöver eller efterfrågar, utan det som behövs är tillräckligt med personal så att det finns möjlighet att ge patienterna en sista tid som blir meningsfull och bra.