Samtals- och debattklimatet i Sverige befinner sig uppenbarligen under stora påfrestningar. Nu har Uppsala universitet drabbats av det slags konflikter som under senare år utspelats vid till exempel Göteborgs och Lunds universitet och som har handlat om akademisk frihet och demokrati. 

För drygt ett år sedan anmäldes lektor Inga-Lill Aronsson av fyra studenter för att i undervisningssyfte ha använt ord som de ansåg kunde uppfattas som kränkande eftersom hon var ”vit och icke-rasifierad”. När det blev allmänt känt vad som hade hänt hade vi hoppats att Uppsala universitet skulle agera genom att försvara Aronsson och tydligt markera mot uppfattningen att personliga egenskaper hos lärare ska anses ha betydelse för vad man har rätt att tala om. Rektor och prorektor fick brevledes frågor om hur de såg på ärendet, men dessa har bemötts med tystnad. När tre av författarna till denna artikel skrev på UNT-debatt (28/1) och menade att det snarare var Inga-Lill Aronsson som hade kränkts och att hon borde få en ursäkt, så kom det svar som var minst sagt förvånande.

I en artikel 6 februari menar Eriksson Baaz, Hagberg, Holm, Konde och Utas att ”lika villkorsarbetet vid universitetet är oerhört viktigt.” Om detta är vi överens. Men liksom allt annat arbete kan detta utföras bra eller dåligt. Vi menar att ”lika villkor” innebär att både den som anklagar och den som anklagas har rättigheter och skyldigheter – oavsett hudfärg eller tillskrivna epitet (som till exempel ”icke-rasifierad). Trots att tre av artikelförfattarna är ledamöter för lika villkorsgrupper vid universitetet så har de försvarat studenternas anmälan genom att argumentera att den som använder ett ord inte ens själv alltid kan veta vad andra eller ens hon själv lägger i betydelsen av ett ord. Den praktiska innebörden av detta ställningstagande är att den akademiska friheten inte ska gälla lika för alla universitetets lärare; istället ska lärarens personliga attribut avgöra om ett visst beteende ska anses lämpligt eller ej. Är det detta som ska anses vara lika villkor vid Uppsala universitet?

Vicerektor Torsten Svensson säger i sitt svar i UNT att fallet där Inga-Lill Aronsson blev tillrättavisad aktualiserar principiellt viktiga frågor. Svensson ska ordna ett seminarium för att diskutera ämnet. Gott så. Men hur kommer det sig att inte någon person i universitetets ledning kan förmå sig att offentligt säga vad som borde vara en självklarhet: Vi kan inte vid Uppsala universitet acceptera att personliga attribut avgör vem som får delta i det akademiska samtalet, och vi avvisar varje norm som tillmäter kön, ålder, etnisk tillhörighet eller trosuppfattning någon som helst betydelse för vem som får uttala vissa ord. Svårare än så borde det inte vara.

Svaret från Aronssons egen institution var tyvärr också undfallande. Det kommer ingen ursäkt till Aronsson, men ”rutinerna ska ses över”. Ett typiskt svar från någon som inte direkt är stolt över sitt agerande men ända inte vill kännas vid något ansvar. Givetvis kan man alltid se över sina rutiner, men det behövs även professionalitet och gott omdöme. I det aktuella fallet kunde institutionsledningen inom ramen för nuvarande regelverk å ena sidan ha beklagat att någon kunde ha blivit kränkt men samtidigt ställt sig bakom sin lärare och förklarat att hon inte agerat klandervärt.  

Slutligen kan vi tyvärr konstatera att ingen av dem som invänder mot vårt inlägg adresserar den grundläggande problematik som väcks av att normstyrningen ökar vid våra universitet. Våra kritiker bör därför tänka på detta: Hur ska ni argumentera om ett politiskt parti i framtiden kommer till makten och då vill fortsätta normstyrningen - men med ett helt annat innehåll än det ni själva sympatiserar med? Ett principiellt försvar för den akademiska friheten förutsätter att vi avvisar varje försök från politiska krafter att styra över forskningens och undervisningens innehåll, inklusive vad enskilda lärare får säga.