Det är miljonprogramsområdenas ägandeformer och stadsmiljöer som gör att de inte är populära, inte arkitekturen i sig, skriver Jerker Söderlind för tankesmedjan Fores i skriften Miljonprogrammet i de boendes händer. Kraftiga upprustningar som gör områdena mer attraktiva riskerar att ge högre hyror, så att människor med lägre inkomster tvingas flytta.

Miljonprogrammets bostadsområden skapades enligt en centralistisk ekonomisk modell, styrd av statliga regelverk och subventionerade lån till byggbolag, inte utifrån enskilda människors önskningar. Mångfalden av små byggbolag före andra världskriget ersattes av kommunala och privata byggjättar. När detta byggande nu har visat sig vara ett misslyckande – utifrån aspekter som trivsel, trygghet och skönhet – har stat och kommuner under lång tid försökt åtgärda problemen med samma centralistiska metoder. Våg efter våg av skattepengar har slösats bort på projekt där poliser, tolkar, socialvårdare och arkitekter med visserligen goda ambitioner har försökt att ”hjälpa” de maktlösa genom allt från planteringar och nya fasadfärger till övervakningskameror och energibesparingar.

Dessa människor och områden benämns som ”särskilt utsatta”. Utsatta för vad? Ett svar kan vara: miljonprogrammets boende är utsatta för samma välmenande auktoritära, eller varför inte patriarkala, överförmynderi som tredje världens människor möter när det rika västerlandets välbetalda biståndsexperter dundrar in med sina fördomar och tvärsäkra lösningar på fattigdomens problem. Ett klassiskt Einsteincitat går att tillämpa på både u-landsbiståndets och miljonprogramsupprustningens misslyckanden: ”Det går inte att lösa ett problem med de metoder som skapade problemet”. I båda fallen heter metoden ”Centralstyrt expertvälde över ett hjälpbehövande folk som betraktas som osjälvständiga objekt utan förmåga att ta ansvar för sin egen framtid.”

Artikelbild

Jerker Söderlind

Det är logiskt att lokala boendegrupper motarbetar förtätning i sina bostadsområden, eftersom ökad attraktivitet kan driva upp hyrorna medan vinsterna hamnar hos stora fastighetsbolag. De boende kan ställa den klassiska frågan: ”What’s in it for us?” Det är lika logiskt att privata och kommunala ägare till miljonprogramsområden skulle hoppa högt av glädje om ”staten tar sitt ansvar för miljonprogrammets upprustning” genom en andra våg av statliga subventioner.

I min skrift ”Miljonprogrammet i de boendes händer” beskrivs, kanske utopiskt, men fullt möjligt alternativ till att slänga goda pengar efter dåliga. Grundfrågan är: vem ska ges rätt och möjlighet, makt och inflytande, ansvar och beslutanderätt över miljonprogrammets omvandling?

Förslag: Gör nya stadsplaner i några miljonprogramsområden. Låt de boende bli herrar och fruar i sina egna hus, genom att de får köpa hus och omgivande mark för en billig penning. Det blir hur som helst billigare än nya subventioner. Jämför med skiftesreformerna i jordbruket under 1700- och 1800-talet. Dessa samlade ihop opraktiskt små odlingsmarker kring den egna gården och gav självägande bönder incitament till mer rationell produktion – alltså makt baserad på äganderätt till jord och hus. Bostadsrättsföreningar eller gemensamma aktiebolag skulle ha allt att vinna på massiva förbättringar, nya kåkar väg i vägg med den egna bostaden och fastighetsvärdehöjande parker, butiker, sportanläggningar.

En andra våg av byggande i miljonprogrammet, finansierat genom en ”Folkets Bank” skulle sannolikt ge en både folkligare och mer prisvärd arkitektur. Protester mot nytt byggande vänds till sin motsats när miljonprogrammets människor får samma initiativrätt att ansöka om bygglov på sin egen ägandes mark som medelsvensson i sin svenska villa. Börja i Rosengård. Fyll igen planskilda korsningar och ersätt rondeller med gatukorsningar. Gör om Amiralsgatan till en normal stadsgata med byggrätter för nya hus på tomma parkeringsplatser och öppna gräsfält. Med vanlig företagsamhet kan Rosengårds befolkning både tjäna pengar och lösa bostadsbristen. Någon däremot?

Jerker Söderlind
Arkitekt, Stadsliv AB