Under det kalla kriget hölls världen i ödesdiger gastkramning genom kapprustningen mellan kärnvapenstaterna USA och Sovjetunionen. I efterhand vet vi att kärnvapnen inte hindrade konflikter från att bryta ut. USA och Sovjetunionen krigade i stället genom ombud, framför allt i Afrika, och var direkt inblandade i anfallskrig i Vietnam respektive Afghanistan.
Kärnvapen gjorde inte världen fredlig eller säker, i stället utsatte de mänskligheten för ofattbart allvarliga risker.
Så är fallet än i dag. Kärnvapen har inte hindrat konflikter från att bryta ut i Europa eller i andra delar av världen. I dag ökar risken för att USA och Ryssland kommer att använda kärnvapen vid en konflikt. Kashmirkonflikten mellan kärnvapenstaterna Indien och Pakistan ledde i höstas Pakistans premiärminister till att varna för ett kärnvapenkrig med sin granne. Känner vi oss säkrare av att dessa ledare har massförstörelsevapen? Givetvis inte.
William Perry, som var försvarsminister under Bill Clinton, jämför situationen i dag med 1914 då länderna som drogs in i det första världskriget inte förstod vad som höll på att hända.
De gick som i sömnen. I dag är det som att vi går i sömnen mot ett kärnvapenkrig, menar Perry.
Till detta kommer den mänskliga faktorn. I P1-dokumentären "Fyra minuter från kärnvapenkrig" från 2017 dokumenteras hur vi 25 gånger har varit en hårsmån från kärnvapenkrig, till följd av missförstånd eller tekniska haverier. År 2018 rapporterade flera medier om att amerikanska soldater med ansvar för kärnvapen hade tagit hallucinogena droger, vilket avslöjades efter att en av soldaterna under inverkan av LSD lade upp en video i sociala medier.
Ett mänskligt eller tekniskt misstag, eller en terroristhandling, står mellan oss och en global katastrof.
I historiens ljus ser vi betydelsen av att det i spänningens tid finns politiker med kunskap, mod och konkreta förslag och strategier för fred och avspänning. Sådana krav från politiker som Olof Palme, Willy Brandt och stora folkliga rörelser bidrog till att öka pressen på kärnvapenstaterna att förhandla. I toppmötet i november 1985 mellan USA:s dåvarande president Ronald Reagan och generalsekreteraren i sovjetiska kommunistpartiet Michail Gorbatjov fastslog de två ledarna med ord direkt tagna ur Palmekommissionens rapport 1982, att ”ett kärnvapenkrig inte kan vinnas och aldrig får utkämpas”.
Två år senare kom ytterligare ett banbrytande beslut, INF-avtalet mellan USA och Sovjetunionen, ett avtal som sågs som början till slutet på kalla kriget. En hel kategori av kärnvapenbärande medeldistansmissiler i Europa skrotades, helt i Palmekommissionens anda, och efter omfattande uthålliga demonstrationer i Västeuropa. INF ledde till flera andra viktiga nedrustningsavtal.
Det var alltså möjligt att under kalla krigets gastkramning få till stånd både förhandlingar och avtal om nedrustning – och det är möjligt även i dag, om den politiska viljan mobiliseras.
Samtidigt har en ny nukleär kapprustning påbörjats, och i en ny strategi talar Pentagon om att kärnvapenkrig kan vinnas.
Den 20 oktober 2018 meddelade Donald Trump att USA skulle dra sig ur INF-avtalet, vilket skedde den 2 februari i år. Dagen efter meddelade Vladimir Putin att Ryssland skulle följa efter, med omedelbar verkan.
Då som nu finns här ett utrymme för det militärt alliansfria Sverige. Och det mycket bråttom. År 2017 antog en stor majoritet av staterna i FN:s generalförsamling en ny konvention om ett globalt kärnvapenförbud efter världsomfattande påtryckningar från kärnvapenfria stater och civilsamhället. Konventionen är utvecklad i den anda som så länge präglat svensk utrikes- och nedrustningspolitik: kärnvapen är ett globalt hot som berör alla, och alla stater är viktiga i arbetet för nedrustning. FN-konventionen vill förhindra kärnvapenstaterna från att utveckla nya kärnvapen och att planera för användning av existerande vapen, samt tvinga dem att inleda förhandlingar om nedrustning på vägen till en kärnvapenfri värld.
I somras meddelande regeringen trots detta att Sverige i dagsläget inte skriver under FN:s konvention mot kärnvapen.
Beskedet kom emellertid med ett löfte: om inga konkreta framsteg för nedrustning görs vid förhandlingar om kärnvapen som äger rum i FN nästa vår, vid översynskonferensen om icke-spridningsavtalet (NPT), kan frågan om Sveriges hållning till kärnvapenförbudet väckas på nytt.
Inför detta behöver vi vara många, tydliga och modiga i våra krav: det är dags för Sverige att återigen ta en ledande roll för nedrustning och avspänning. Sverige måste visa vägen och skriva under FN:s kärnvapenförbud!