Cancer utan operation?

Vad gör vi med de 150–200 patienter som blir utan behandling för bukhinnecancer? Det är viktigaste frågan i UCC-debatten, skriver Håkan Andréasson.

27 november 2013 10:57

Jag arbetar som kirurg på Akademiska sjukhuset. Haile Mahteme, delägare av UCC, samt Lars Påhlman, den som introducerade behandlingsformen av patienter med bukhinnecancer i Sverige, var mina handledare när jag försvarade min avhandling 2013 om patienter som är opererade för bukhinnecancer. Jag ska börja på UCC efter årsskiftet och kan förstå dem som tycker att jag har jäv i frågan. Men jag saknar en viktig del i den debatt som förts i medierna och i de utredningar som har gjorts: patienternas behov.

Haile Mahteme slutade på Akademiska sjukhuset 2012 efter att under flera år stridit för denna patientkategori, där behovet ökade medan resurserna minskade. Sjukhuset opererade 2008 som mest 95 patienter med bukhinnecancer för att 2010 ”bara” operera 67 patienter.

Antalet patienter i Sverige som behöver denna behandling är 400–500 per år, enligt den utredning som gjorts av Anders Thulin för landstingets räkning. Sjukhusdirektör Lennart Persson och även landstingspolitikerna lutar sig mot denna utredning då den rekommenderar att det inte ska skrivas något avtal med UCC. Hur ser då verkligheten ut i dag för dessa patienter?

Precis som sjukhusdirektören tar upp så är det i dag fler aktörer på marknaden. Göteborg och Stockholm har börjat behandla dessa patienter, Malmö och Uppsala fortsätter behandla dem och UCC har tillkommit. Men täcker detta behovet? Nej.

De fyra universitetssjukhusen opererar tillsammans 110-130 patienter per år. Malmö opererar cirka 15 patienter per år, Göteborg har precis startat med behandlingarna under sensommaren/hösten och planerar att behandla en patient varannan vecka. Stockholm har behandlat en patient i veckan i cirka ett år, och Uppsala har, enligt rapporten från sjukhusdirektören till produktionsstyrelsen, behandlat 21 patienter sedan verksamheten togs upp igen under december 2012. UCC har behandlat 126 patienter under deras första elva månader.

Kvar finns 150-250 patienter som inte blir behandlade, och enligt min uppfattning borde det vara den viktigaste frågan att besvara: Vad gör vi med dem?

Jag håller med sjukhusdirektören om att man alltid ska utvärdera vem som ska göra vad men om man inte kan ta hand om alla patienter så måste ovanstående fråga besvaras först. När nu Lennart Persson i sin rapport till produktionsstyrelsen rapporterar om denna verksamhet på Akademiska sjukhuset, så anser tydligen vissa politiker att man fullgjort sitt åtagande gentemot ”befolkningen”. Detta enligt den reservation som V, S och MP gjort: ”Akademiska Sjukhuset klarar sitt uppdrag av CRS-HIPEC-behandlingar med kvalitet, patientsäkerhet och tillgänglighet inom cancervården. Det föreligger således inget behov av att införskaffa extern produktionskapacitet eller kvalitet för att landstinget ska klara sitt åtagande mot befolkningen.”

Då kommer min fråga: hur har ni tänkt göra med de patienter som ni inte tycker ska bli behandlade på UCC? Ska Akademiska sjukhuset ta hand om dem? För som det ser ut så räcker det inte med att operera 30, 40 eller 50 patienter per år, Akademiska sjukhuset måste operera 100–125 patienter per år, och det borde vara först då som Akademiska sjukhuset klarar av ”sitt” uppdrag, inte då man behandlat 21 patienter.

Man bör också förstå att en anledning till att man inte har kö eller väntetid på Akademiska sjukhuset är bland annat just för att UCC finns och kan behandla så många patienter som de gör i dag, och inte för att Akademiska sjukhuset tar hand om alla som har ett behov av behandling.

Min personliga åsikt, och jag vet att den delas av Haile Mahteme, är inte att Akademiska sjukhuset ska sluta behandla dessa patienter.

Haile Mahteme slutade på Akademiska sjukhuset just av den anledningen att inte tillräckligt många patienter blev behandlade för sin bukhinnecancer. Att därför tro att han inte vill att så många som möjligt får möjlighet till behandling rimmar verkligen illa med verkligheten.

Det är därför olyckligt att det i media förs en diskussion där tonen är att antingen den ena verksamheten eller den andra verksamheten ska bedrivas när behovet är att båda måste finnas kvar, och dessutom öka sina volymer för att täcka det behov som finns.

Vän av ordning kan fråga sig varför behövs då ett avtal? Ett samarbetsavtal skulle underlätta utbildning av personal kring denna patientgrupp och även forskning och kvalitetsregister. Att inte ha med UCC i diskussioner kring dessa patienter är att stänga ute den person som kan mest om denna patientkategori. Och hur ska man kunna ha ett ”kvalitetsregister” om mer än hälften av alla patienter som behandlas inte ens är med i registret?

När det gäller utbildning av kirurger som opererar dessa patienter så finns nu vetenskapliga artiklar (bland annat av undertecknad tillsammans med Haile Mahteme och behandlingsansvarig för bukhinnecancer på Akademiska sjukhuset) som konstaterar att det av redan erfarna kirurger krävs cirka 150 operationer innan man behärskar denna operationsteknik. Man kan då konstatera att om Akademiska sjukhuset ska utföra dessa operationer i den takt man gör i dag så tar det cirka fem år innan en kirurg kan behandla dessa patienter självständigt.

Min förhoppning är att alla inblandade inser vikten av att vi i sjukvården finns till för patienterna och att deras behov måste få styra utformningen av vården samt att ett samarbete gynnar våra patienter och personalen kring denna patientgrupp.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Håkan Andréasson