Bra och dålig ”socialrealism”

Om vi skulle stoppa undan all konst som är, försökte vara eller utgavs för att vara ”kommunistisk propaganda” så skulle vårt kulturliv utarmas.

20 november 2015 14:33

Bort med Brecht och alla hans pjäser, Prokofievs ”Alexander Nevsky” och Shostakovich ”Leningradsymfoni” borde inte spelas, och framför allt inte det berömda adagiot ur baletten ”Spartakus”, den som bildade inledningen till den populära tv-serien ”Onedinlinjen”, komponerad som den är av den kommunistiske partimedlemmen Aram Chatjaturian som vill skildra känslorna hos det befriade proletariatet.

Nej, problemet med de socialrealistiska målningarna i Carolinabacken är inte att de ursprungligen tillkommit i gamla DDR, utan att de är så erbarmligt dålig konst.

De är dock inte dåliga för att de försöker vara ”socialrealistiska”. Den amerikans­ke konstnären Norman Rockwell (1894–1978) är berömd för sina omslag till ”Saturday Evening Post” och visar i sina lika ”socialrealistiska” bilder vad som saknas i den östtyska målningarna: spontanitet, humor, omtanke, inlevelse och medmänsklighet. Dessutom var hans teknik helt överlägsen det östtyska plakatmåleriet.

Intressant nog, trots att Rockwell var både konservativ och garanterat anti­kommunist så låg han illa till i det amerikanska kulturlivet just för sin ­”socialrealism”. Men hur ser man hos oss, i dag i Sverige, på ”social­realistrisk” konst? Målningarna i Carolinabacken, numera Uppsalas mest berömda konstverk, kan inbjuda till många olika konstfilo­sofiska diskussioner.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Anders Persson