Medan flyktingkrisen fortsatt i oförminskad omfattning har inte bara främlingsfientligheten tilltagit på många håll. Under de år vi bedrivit ingående studier om krishantering i Europa har vi kunnat observera en dramatiskt tilltagande polarisering i debatten om EU:s förmåga att hantera kriser.

Framför allt har finanskrisen i EU i kombination med flyktingkrisen försett politiska krafter på vänster- och högerkanterna med politisk ammunition som kan skjuta EU-projektet i sank.

Att inom EU hantera flyktingströmmarna enligt ett slags kortaste strået-logik har varit förödande. Det land som råkar ha en gräns som kan användas av de som flyr från krig och förtryck får ta ett enormt ansvar för flyktingströmmarna, till exempel Grekland och Italien. Under 2015 då nära en miljon flyktingar tog sig till Europa, förhandlade EU med möda fram en ”omfördelningsmekanism”, men som i dag endast har berört cirka 400 individer. Många länder – däribland Ungern, Polen och Slovakien – vägrar helt att ta emot flyktingar enligt omfördelningsmekanismen.

”Lösningen” har nu blivit att upprätta gränskontroller och trycka tillbaka flyktingarna. En nedåtgående spiral har därmed skapats.

De länder som vägrar agera solidariskt slipper kostsamma utgifter för flyktingmottagande och integration. För deras del är krisen till stor del löst, vilket är en attityd vi mött bland krishanterare i vissa länder. De som däremot en gång haft en human och liberal flyktingpolitik ger upp allt mer av den, då hemmaopinionen ser att kostnads- och ansvarsfördelningen faller ut orättvist. Här höjs även kritiska röster, i synnerhet från vänster, som frågar varför EU inte kan agera lika resolut i flyktingfrågan som under eurokrisen?

Svaret är att under eurokrisen gick ”Trojkan” – EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden – samman och agerade så att ”krisländerna” kunde undvika ekonomisk kollaps.

Bankernas påtryckningar var av central betydelse. Räkningen för de problem som orsakats av politiker och bankerna själva skickades emellertid vidare till medborgarna i de hårdast drabbade länderna.

I flyktingkrisen är det uppenbart att EU inte agerar. När vi letar efter strukturer som skulle kunna fördela ansvaret mer rättvist och effektivt så ser vi bara ett slags ansvarsvakuum. Lissabonfördragets solidaritetsklausul (artikel 222) talar bara om i vilken mån EU:s medlemsländer förväntas bistå varandra. Den är inte tvingande. De länder som inte har gränser dit flyktingarna tar sig kan hävda att Dublinförordningen alltjämt bör gälla och vägra att hjälpa till.

Flyktingkrisen och finanskrisen har alltså gemensamt att det är de mest utsatta individerna som får bära en enorm börda när EU agerar krishanterare.

Jämförelsen visar att det framför allt är bankerna som anses skyddsvärda. Samtidigt hävdar kritikerna på högerkanten att flyktingkrisen är en kris där EU inte har något ansvar. De länder som brottats med ekonomiska problem ”har sig själva att skylla”.

Det är precis här i debatten som populister träder in och erbjuder det ”uppenbara”: att återgå till nationella lösningar för att hantera såväl ekonomin som flyktingfrågan.

Eller så hävdar man att det endast är genom att förstärka överstaten ytterligare och åstadkomma mer tvingande åtgärder som är vägen framåt. Det senare förespråkas också av de mest EU-vänliga krafterna, utan att reflektera närmare över vilket resultatet blir i slutändan. Det finns dock starka skäl att utfärda varningar här.

EU prioriterar i dag ekonomiska intressen över personer i nöd. Därför är det osannolikt att EU kommer att agera kraftfullt för en solidarisk hantering av flyktingkrisen.

Här saknas helt enkelt viljan eller intressenter av tillräcklig ekonomisk eller politisk betydelse. Flyktingarna får inte rösta. Men det gör medborgarna i mottagarländerna. Passiviteten i flyktingfrågan tycks driva EU mot mer cynism, populism och extremism. Skulle emellertid EU-projektet tillåtas haverera skulle flyktingarna som behöver skydd i EU inte få mer stöd. Tvärtom. Och skulle Europas ekonomier sjunka till botten på grund av en ohämmad låneekonomi så skulle inte främlingsfientligheten minska. I stället skulle en baklängesmarsch påbörjas mot hur Europa var ordnat före andra världskriget – en tanke som tycks te sig lockande för både höger- och vänsterextremister.

Lösningen och vägen framåt är inte enkel eller uppenbar.

Men att reflexmässigt söka efter mer överstatliga eller nationella lösningar är fel väg att gå.

När den politiska kartan ser ut som den gör i EU, skulle det sannolikt leda till en än mer restriktiv flyktingpolitik, och skydd för företag och banker. På motsvarande sätt vore ett förespråkande av enbart nationella lösningar att ge stöd åt de krafter som gärna vill se EU:s sönderfall. I stället måste de medlemsstater och politiska partier i Europa som fortfarande står upp för EU:s humanitära värden agera gemensamt och mer kraftfullt än någonsin.

Sverige, tillsammans med de länder som anser att FN:s flyktingkonvention ska respekteras, kan inte acceptera att standarden för Europas samlade agerande bestäms av illiberala regimer eller extremnationalister.

En bred Europa-allians baserad på en samsyn på humanitära ideal bör därför bildas och bör kräva hårda sanktioner mot de illiberala regimerna.

I dag tillåts EU:s dagordning och politik bestämmas av dem som inte är villiga att agera och där många är direkt främlingsfientliga. Ett minst lika stort problem är de som väljer att passivt se på för att de inte ser någon möjlighet för EU att enas kring en gemensam linje. Däri ligger också den största risken för att EU ska misslyckas i sin humanitära uppgift. Det är som Edmund Burke påpekade för drygt två hundra år sedan, ”Det enda ondskan behöver för att segra, är att de goda ingenting gör”.

Sten Widmalm, professorThomas Persson, docentCharles Parker, docentStatsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet.

Fotnot: I dag den 3 februari presenterar forskarna delar av sina rön i en ny bok: ”EU och de nya säkerhetshoten”.