Den lovvärda avsikten med införandet av en lärarlegitimation för alla som undervisar i grund- och gymnasieskolan var att åstadkomma ett slags kvalitetsgaranti. Det önskade resultatet uteblev dock, åtminstone på musikområdet. Reformen fick snarare motsatt effekt; dokumenterat skickliga och erfarna pedagoger med mångåriga högskoleutbildningar förlorade i ett slag sin behörighet, samtidigt som legitimerade lärare lika plötsligt kunde beordras att undervisa och/eller sätta betyg i ämnen de saknar kompetens i.
För att förstå hur det kunde bli så här, måste man först lära sig skilja på, å ena sidan, ”lärare” och, å andra sidan, ”pedagoger”.
Skillnaden kan förefalla semantisk, men har efter skolreformen 2011 kommit att få avgörande betydelse. Med ”lärare” avses personer med lärarexamen, oftast inriktade på klassundervisning. Med ”pedagoger” avses personer med annan examen än en lärarexamen (vanligen en konstnärlig högskoleexamen), oftast specialiserade på ett visst musikinstrument och därmed särskilt lämpade för undervisning enskilt eller i mindre grupper.
Man bör också känna till att just pedagogerna – efter reformen – av dunkla orsaker utgör en ”icke-kategori”. De särskilda utbildningsprogram, som under decennier tillgodosett landets behov av specialiserade, ”smala” lärare, har avvecklats och en rad examina, som utfärdades före 2011, är i dag inte behörighetsgrundande. Endast innehavare av en lärarexamen uppfyller de nya kraven.
Pedagogerna fortsätter dock att vara oumbärliga tillgångar för gymnasieskolans estetprogram liksom för spetsutbildningar som Lilla Akademien, Södra Latin och Musikkonservatoriet i Falun.
Inte sällan är de utövande musiker, fritt verksamma eller med anställning i någon av landets orkestrar, som bedriver undervisning parallellt med övriga uppdrag. Den typiska lektionsformen kan beskrivas som en mästare/lärling-situation, jämförbar med hur erfarna skomakare och bilmekaniker, bildkonstnärer och skådespelare överför sina kunskaper till blivande yrkesutövare. En förutsättning är just ”mästarens” djupa förtrogenhet med ämnet, vilken bara kan uppnås genom mångårig specialisering.
Individer tillhörande denna lärarkategori erbjuds idag möjligheten att genomgå en kompletterande utbildning (KPU), omfattande tre terminers heltidsstudier, för att även de skall kunna bli ”breda” klasslärare och därmed behöriga att ansöka om lärarlegitimation. Detta är lika logiskt som om alla motorcyklister skulle tvingas ta lastbilskörkort för att få fortsätta trafikera vägarna och har skapat oro, förvirring och irritation.
Den nuvarande regeringen skulle snabbt och elegant kunna stoppa det pågående slöseriet med våra gemensamma resurser genom att göra precis det, som den förra skisserade i en PM 2013: undanta musikpedagogerna från kravet på lärarlegitimation. Man skulle därefter i lugn och ro kunna utarbeta kriterier för en ny, särskild legitimation för pedagoger med behörighet att undervisa enskilt och i grupp. Krångligare än så skulle det inte behöva vara att återställa arbetsron för alla berörda.
En betydligt svårare utmaning utgörs av de långsiktiga, strukturella problem som tornar upp sig vid horisonten.
Här krävs ett samlat grepp på hela kedjan från kulturskolan till lärarutbildningarna, som just nu har stora besvär med rekryteringen av studenter. Inträdeskraven rapporteras ha sjunkit betänkligt, något som på sikt kan få förödande konsekvenser för hela det svenska musiklivet. Det lär finnas anledning att återkomma till det.
Mats Bergström
Gitarrist
Ledamot av Kungl. Musikaliska Akademien