Att riva är att skada Uppsalas arv

STADSMILJÖ. En riv­ning av Klosettpalatset skulle ­allvarligt skada Upp­salas arkitektur­historiska arv, ­skriver Karin ­Mannberg Wretin, ­Agnetha ­Pettersson och
Johan ­Dellbeck.

30 oktober 2007 00:01
Det så kallade Klosettpalatset, nuvarande First Hotel Linné, på Skolgatan är rivningshotat. Hotellägaren vill riva den äldre delen av hotellet, som utgörs av Klosettpalatset, och ersätta det med ett lägenhetshotell. Stadsbyggnadskontoret har fått i uppdrag att utarbeta en ny detaljplan. Gällande detaljplan upprättades 1985. I planen har Klosettpalatset fått skyddsbestämmelsen q, en värdering som fastighetsägaren har förbisett. Skyddsbestämmelsen innebär att sådana förändringar som förvanskar byggnadens yttre form och allmänna karaktär inte får göras.
Samma detaljplan anger att "Svartbäcksområdet med sin inramning av Linnéträdgården bör behandlas med stor pietet. Åtgärder som kan förändra områdets karaktär och rumsliga förhållande får ej vidtagas."I planen menas också att Klosettpalatset intar en särställning i området, och är värdefullt att bevara på grund av dess speciella byggnadsstil.
Klosettpalatset ligger inom ett område som klassades som en Särskilt värdefull bebyggelsemiljö enligt beslut i Uppsalas kommunfullmäktige 1988. Uppsalas stadskärna utgör även ett område av riksintresse för kulturmiljövården.
Klosettpalatset var när det byggdes 1936 det andra stora studentbostadshuset av modernt slag i Uppsala. Den så kallade Gubbhyllan från 1929 i kvarteret Ubbo vid Övre Slottsgatan var det första. Klosettpalatset fick sitt smeknamn då varje studentrum redan från början var utrustat med toalettrum med vattenklosett och stådusch, vilket på den tiden ansågs vara en närmast ofattbar lyx. Huset byggdes av en särskild stiftelse, Stiftelsen Uppsala studentbostäder, bildad 1934 i samarbete mellan Uppsala studentkår, universitetet och Uppsala stad. Det var universitetet som ställde tomten till förfogande, i det som då var utkanten av den dåvarande stadskärnan.
Det nya studentbostadshuset skulle signalera modernism, framåtanda och effektivitet. Till en början tilläts endast manliga studerande att bo där. Ett par år senare byggdes studentbostadshuset "Parthenon" på S:t Johannesgatan, vilket uppläts spe­ciellt för kvinnliga studenter.
Klosettpalatset måste räknas till en av de klassiska Uppsalabyggnaderna. Huset ritades av Eskil Sundahl (1890 - 1974) på Ko­operativa Förbundets Arkitektkontor, KFAI, som hörde till pionjärerna inom den moderna arkitekturen på 1930-talet. Sundahl var chefsarkitekt på kontoret 1924-1958.
Arkitekterna på KFAI var bland de första som anammade den nya sakliga stilen åren kring 1930, under influenser från bland annat Weimarrepublikens Tyskland, med dess stora bostadsbyggnadsprogram i städer som Berlin där man redan på 1920-talet byggde hus i strikt funkisstil.
Stockholmsutställningen 1930 räknas i Sverige som genombrottet för den nya modernistiska arkitekturen, eller "funkisen" som den snabbt kom att kallas här. Parthenon på S:t Johannesgatan byggdes också i strikt funkisstil och ritades av Arthur von Schmalensee (1900-1972), även han anställd på Kooperativa Förbundets Arkitektkontor, under åren 1926-1938. Bland Eskil Sundahls övriga verk från samma period återfinns bland annat välkända Luma lampfabrik i Stockholm, från 1928-1930.
I Uppsala finns visserligen flera välbevarade byggnader från 1930-talet, men nästan inget av dem uppvisar samma rena funktionalistiska formspråk som Klosettpalatset.
Carl Erik Bergold menar i Bostadsbyggande i Uppsala 1900-1950 - en aspekt på folkhemmets framväxt (Uppsala 1985) att den moderna arkitekturen fick ett begränsat inflytande i Uppsala på 1930-talet. Stadsarkitekten Gunnar Leches hus från tiden uppvisar ofta traditionella drag i sin fasadgestaltning. Berg­old menar att Sundahls studentbostadshus är Uppsalas bästa exempel på decenniets rena funktionalism.
Det har funnits flera exempel på arkitekturstilen i Uppsala, bland annat Akademiska sjukhusets lungklinik och kvinnoklinik från 1937, som ritades av arkitekten Gustaf Birch-Lindgren, och revs på 1970-talet respektive 1990-talet. De byggnaderna hade också ett radikalt funktionalistiskt formspråk, inte minst lungkliniken med sina iögonenfallande liggbalkonger.
Klosettpalatset upphörde att fungera som studentbostadshus på 1970-talet och kom i början av 1980-talet att byggas om till hotell. Huset var ju redan från början disponerat som ett hotell med enkelrum längs en sidokorridorplan, med rummen vända mot den solbelysta sydsidan och med Linnéträdgården som närmaste granne.
Huset är byggt i fyra våningar med våningsplan som rymmer fyra korridorsy­stem lagda kring två trapphus. Byggnaden har en horisontell, vilande karaktär och täcks av ett flackt sadeltak. Det är ett smalhus, 8,5 meter djupt, med en över 80 meter lång fasad mot Skolgatan. Det yttre har en sparsmakad enkelhet med välproportionerade, slätputsade fasader helt utan dekorationer. Den långa fasaden mot Skolgatan delas upp i sektioner med de utskjutande trapphusen och hörnflyglarna. Ett av trapphusen har vädringsbalkonger med skärmar av råglas och stålräcken; intakta detaljer som förstärker den autentiska 1930-talskaraktären. Mot Linnéträdgården uppvisar huset en närmast abstrakt enkelhet med släta, putsade fasader med fönster i fasadliv. Fasadens enkelhet bildar en lugn avgränsning mot det statliga byggnadsminnet Linnéträdgården.
När det nya studentbostadshuset uppfördes var man mån om att bygga ekonomiskt och ändamålsenligt, men utan att åsidosätta den tekniska kvaliteten. Klosettpalatset är mycket välbevarat i ursprunglig stil.
Den enda utvändiga förändringen består i att en hiss byggts till ett av trapphusen och att portarna fått nya dörrar. Även det inre är välbevarat. Trappor, trappräcken, fönsterbänkar av kalksten och fönster med förnicklade spanjoletter, allt i originalutförande, doftar 1930-tal. Själva rummen har förstås moderniserats, men den ursprungliga planlösningen kvarstår.
Med sin långa fasad mot Skolgatan utgör byggnaden ett väsentligt inslag i Uppsalas stadsbild. Med sin radikala funkisarkitektur och rationella planlösning minner byggnaden om tidens framåtsträvande samhällsanda efter det demokratiska genombrottet i början av 1900-talet, och har därmed ett viktigt samhällshistoriskt värde.
Upplandsmuseet anser att ägaren ska ta vara på husets ursprungliga kvaliteter och anpassa det till nutidens krav genom försiktiga invändiga ombyggnader. Upplandsmuseet anser att en rivning på ett allvarligt sätt skulle skada Uppsalas arkitekturhistoriska arv.
Karin Mannberg Wretin
Agnetha Pettersson
Johan Dellbeck

antikvarier vid Upplandsmuseets Kulturmiljöavdelning
UNT 30/10 2007
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!