Vi anser att Sverige skall fortsätta ha en flyktingpolitik som baserar sig på FN:s deklaration 1948 om de universella mänskliga rättigheterna.
Detta begrepp handlar om de rättigheter som tillkommer människor i just deras egenskap av att vara människor. Ingen nationalitet eller etnicitet får begränsa dessa ”oförytterliga” rättigheter. Till dessa rättigheter hör rätten att få internationellt skydd för den som söker skydd undan förföljelse eller omänskliga och förnedrande villkor i sitt eget land.
Den 25 oktober 2012 rapporterade Dagens eko att migrationsminister Tobias Billström (M) funnit situationen med asylsökande romer i Sverige vara ohållbar, varför Sverige nu har lagt fram ett förslag i EU om att återinföra visumkrav för personer från västra Balkanområdet, från de länder som ännu inte ingår i EU.
I praktiken innebär detta att vårt land nu försöker utestänga människor av romsk etnicitet från rätten att söka skydd i något av de länder som ingår i EU.
Dagen därpå var DN i sin ledare inne på liknande tankar. Här skrivs att det svenska asylmottagningssystemet är under hård press, vilket beror på ett stort antal onödiga asylansökningar och på den bristande solidariteten inom EU att ta emot flyktingar. Dessa ”onödiga” ansökningar är desamma som Billström avser, det vill säga romernas. DN menar att romernas grundproblem är den misär dessa lever i. Men i denna misär ingår en väl omvittnad rättslöshet och att den romska minoriteten ofta utsätts för direkt asylberättigande övergrepp.
Att generellt klassificera romska flyktingar från länder i västra Balkanområdet som ”ekonomiska migranter” och därmed inte vara ”äkta” flyktingar, innebär principiellt ett avsteg från det som oavisligen varit grundnorm för svensk asylpolitik. ”Den noggranna bedömningen av varje enskilt ärende” gäller inte längre.
Såsom så ofta när avsteg skall försvaras söker man göra det i moraliska termer: Det är av omtanke för att de andra, de riktiga flyktingarna, skall kunna beredas plats som man utesluter romerna. Syrier ställs i dag mot romer.
Det var inte så det var tänkt när FN:s historiskt så viktiga deklaration 1948 tände hoppet om en bättre värld. Den gången uttryckte inte minst talesmän för Europas romer hoppet om att en ny tid randades även för dem.
I sitt försvar för den svenska asylpolitiken framhåller både migrationsministern Tobias Billström och Migrationsverkets generaldirektör, Anders Danielsson, att det svenska asylsystemet är ”välfungerande” och ”präglat av engagemang och rättssäkerhet”.
Vi som möter flyktingarnas verklighet, ser samtidigt hur de negativa besluten utlöser mänskliga tragedier varje vecka året runt. Vi har mött barn som uppvisar uppgivenhetsymtom, i många fall i det värsta stadiet, då barnet är i dvala och all kommunikation är omöjlig.
Vi tvingas se hur människor som efter månader av flykt under infernaliska förhållanden och fyllda av sorg över dödade anförvanter får översatt för sig Migrationsverkets negativa beslut och orden ”Din berättelse är inte trovärdig. Du har inte kunnat göra sannolikt eller bevisa att dinberättelse är sann.”
Den svenska asylpolitiken rymmer motsägelsefulla drag. Sant är att vårt land har tagit emot fler flyktingar än genomsnittet inom EU. Men sant är också att Sverige aktivt medverkar till att låsa ute flyktingar från utomeuropeiska länder genom elektroniska spärrar och rigida visumbestämmelser.
Sant är även att Sverige är det land som fällts flest gånger (18) av de 64 länder som ingår i FN:s tortyrkommitté, CAT, för utvisningshot mot personer som riskerar tortyr i sina hemländer.
Och sant är att Sverige fortfarande avvisar personer till länder där svåra konflikter står olösta. Ett exempel är att Sverige – i motsats till flera länder i EU – till exempel utvisar personer till Irak, trots att det irakiska parlamentet uttryckligen motsatt sig att Europa skickar tillbaka flyktingar som riskerar förföljelse, eftersom myndigheterna inte kan försäkra och tillgodose skydd.
Vill vi ha ett ärligt offentligt samtal, får de ord som uttrycker grundläggande moraliska värden inte brukas. Vill vi ha ett öppet samhälle kan vi inte stänga in oss i ett Sverige – och i ett Europa – som omöjliggör för flyktingar att legalt ta sig hit. Den politik vi tillämpar måste stå i samklang med de mål vi säger oss sträva mot, nämligen en öppen värld där de mänskliga rättigheterna verkligen är universella.
Den offentliga retoriken motsvarar inte tillnärmelsevis verkligheten när det gäller asylpolitiken. När de stora och självförhärligande orden förlorar markkontakt uppstår en obehaglig dissonans som skadar den politiska kulturen och tilliten i det gemensamma språket.
Låt oss i stället bygga upp denna tillit genom att inte införa systematisk diskriminering i asylprocessen utifrån grupptillhörigheter som till exempel etnicitet, nationalitet eller religion, utan fortsättningsvis ge skydd till den som söker asyl undan förföljelse eller omänskliga och förnedrande villkor i sitt eget land efter den enskildes behov.
Etikkommissionen i Sverige –
Nätverk för Mänskliga Rättigheter i asylprocessen:
Heinz Spira
ordförande
Anita Dorazio
medborgarrättsvittne
Karin Johansson Blight
oberoende forskare
Elisabeth Hultcrantz
prof em Linköpings universitet
Ekumeniska Fristadsgruppen i Uppsala
Bo Nylund
teol dr h c, ordförande Malungs församling
Kerstin Rosendahl
Flyktingombud
UNT 27/12 2012