Debatt: Personlig assistans är en frihetsfråga

Tänk dig att behöva hjälp för att gå, stå och kommunicera, eller att vara beroende av andra för att kunna träffa vänner, gå på bio eller gå på toaletten. För några av oss är det just så. När Liberalerna införde den personliga assistansen fick många människor för första gången frihet och inflytande över sina liv. Därför tar vi med kraft strid för reformen för Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS).

LSS ger möjligheter, frihet att leva sitt liv och bli sitt bästa jag, oavsett funktion. Men sedan 2014 har det blivit allt svårare att få rätt till personlig assistans. Behoven har knappast minskat, men ny domstolspraxis och oacceptabla direktiv till Försäkringskassan har fällt krokben för tusentals personer. Hos små barn i åldersgruppen 0-6 år har minskningen i beviljad personlig assistans varit över 70 procent. Avlövningen av LSS har lett till brutala konsekvenser för drabbade människor och deras familjer. Mitt ibland oss tvingas människor nu leva i samhällets utkant. 

De här personerna måste få tillbaka sina liv. Liberalerna har ihärdigt protesterat mot försämringarna för landets assistansanvändare och i och med Januariavtalet kunde vi sätta ned foten och kräva åtgärder. En avgörande punkt i Januariavtalet blev därför att rätten till assistans skulle stärkas. På uppdrag av oss och våra samarbetspartier tillsattes en utredning och efter drygt ett års arbete lämnas den nu över till socialminister Lena Hallengren. Utredningen föreslår viktiga reformer för barn och vuxna med stora och varaktiga funktionshinder. Det blir inte en dag för tidigt. 

Utredningen föreslår viktiga förbättringar i dagens skyddsnät. Det handlar om trygg vård, rättssäkerhet, om mer tillsyn och om begränsningar i vad som kan betraktas som normalt föräldraansvar.

Det är ett klokt förslag av utredaren att hälso- och sjukvården behöver ta ett större ansvar och stötta med instruktioner och rådgivning till de som ska utföra vården. Vi är också helt eniga med utredaren om att handläggningen hos Försäkringskassan måste bli mer jämlik och rättssäker. Det finns ingen plats för godtycke i vårt gemensamma skyddsnät.

En mycket viktig del av utredningens förslag rör föräldraansvaret. Många föräldrar tar idag ett ofattbart ansvar, långt mer omfattande än föräldrar med jämnåriga barn ens kan tänka sig. Utredaren lägger nu förslag med målet att öka barns möjligheter att leva sitt liv på samma villkor som andra barn, och att ha föräldrar som får utöva föräldraskap i stället för att ägna all sin tid åt assistansliknande insatser. 

Slutligen konstaterar utredningen att fler människor behöver få rätt till tillsyn. Utredaren slår fast att ”personer nekas assistans trots att de har behov av stöd under mer eller mindre all vaken tid för att förebygga att de fysiskt skadar sig själva eller någon annan, till exempel till följd av ett utagerande eller annars riskfyllt beteende. Vi har också sett att personer hamnar utanför assistansen trots att de har behov av stöd i princip dygnet runt för att inte komma till allvarlig skada på grund av medicinsk problematik, till exempel till följd av svåra krampanfall.” Detta måste åtgärdas. 

Nu tar vi viktiga steg framåt, men vi är inte i mål i och med detta. Under denna mandatperiod har vi arbetat för ett stärkt anhörigstöd till föräldrar till barn med kronisk sjukdom eller funktionsnedsättning och det arbetet fortsätter vi. Vi fortsätter också kampen för att säkra ett statligt huvudmannaskap och slopad minutjakt i människors vardag. 

Ett liberalt samhälle grundas i en stark gemenskap som ger möjligheter och frihet åt oss alla. LSS är helt avgörande för människor med omfattande funktionsnedsättning och personliga assistansen är enligt människor själva det viktigaste för att ha en värdig vardag - att leva, inte bara överleva. Därför kommer vi att kämpa för LSS, så länge det behövs.