I ljuset av en dom från Svea hovrätt har diskussionen om nödvärnsrätten i Sverige tagit fart. Både bland jurister och medier.
Bakgrunden var att en person åtalades sedan han hade skjutit en obeväpnad man, som befann sig i den åtalades bostad, till döds. Mannen hade strax innan utövat våld mot den åtalades inneboende. Den åtalade invände nödvärn och att han därför borde gå fri från straffrättsligt ansvar. Men hovrätten, liksom tingsrätten, dömde mannen för vållande till annans död. Hovrätten menade att mannen visserligen hade en omfattande rätt till nödvärn, men att sättet han försvarade sig på gick över den gräns som gäller enligt svensk rätt. Nyligen meddelade Högsta domstolen att den inte beviljade prövningstillstånd. Därmed står hovrättens dom fast.
Röster har bland annat höjts för att det är hög tid att se över – och utvidga – nödvärnsrätten i Sverige. Men det saknas ett reellt behov dels av att göra en översyn av regleringen av nödvärn, dels av att utvidga nödvärnsrätten i Sverige.
Ett starkt skäl till att det saknas skäl att utvidga rätten till nödvärn i Sverige är att den redan är långtgående och omfattande. Brottsbalken anger fyra situationer där man har rätt till nödvärn. Det är bara i dessa situationer som man har nödvärnsrätt. Synen på när det föreligger en nödvärnssituation är bred. Den vanligaste situationen i rättspraxis är att det föreligger ”ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom”.
För att gå fri från ansvar räcker det inte att är fråga om en nödvärnssituation. Det krävs också, med lagens ord, att man inte agerade ”uppenbart oförsvarligt”. Den skrivningen är viktig. Den signalerar nämligen att man får använda förhållandevis mycket våld för att försvara sig. Lagstiftaren har också tydligt markerat att domstolarna ska använda en påtagligt generös marginal till fördel för den tilltalade (SOU 1953:14, s. 377, prop. 1993/94:130, s. 30). Också Högsta domstolen har i flera avgöranden bekräftat att den som befinner sig i en nödvärnssituation har en sådan bred marginal. Högsta domstolen har också uttalat att det inte kan uteslutas att det kan finns fall där det kan anses vara acceptabelt att i nödvärn använda dödligt våld (se t.ex. NJA 2005 s. 237). Men det handlar då om rena undantagsfall.
Något annat som talar mot en utvidgning av nödvärnsrätten, är att Högsta domstolen har avgjort flera fall som handlar om just nödvärn. Det finns en tämligen riklig praxis från Högsta domstolen på temat, som dessutom är tydlig, enhetlig och stabil. Högsta domstolen har alltså i en rad prejudikat givit viktig vägledning till hovrätterna och tingsrätterna i frågor om nödvärn. Och de lägre instanserna hänvisar ofta till dessa prejudikat. Det tyder på att även hovrätter och tingsrätter i praktiken hanterar frågan om nödvärn helt i linje med vad Högsta domstolen har uttalat.
Det finns givetvis också farhågor med en alltför extensiv nödvärnsrätt. En alltför kraftig rätt till att använda nödvärn skulle riskera att den används alltför lättvindigt. Därmed skulle också gränserna för vilket försvarsvåld som är acceptabelt och inte i samhället ha förflyttats lite väl långt från det som är grundtanken med nödvärn. Tanken är att nödvärn ska användas för att försvara sig på ett proportionerligt och rimligt sätt. I det ligger att det i vissa fall kan vara acceptabelt att använda mer våld än vad som skulle vara godtagbart i andra fall. Och det ger den nuvarande svenska nödvärnsrätten redan utrymme för.
Lagen står redan i dag onekligen på den nödvärnsberättigades sida. Det saknas därför ett behov att utvidga rätten till nödvärn.