Debattens vågor går stundtals höga kring hoten mot akademisk frihet vid svenska universitet och högskolor. En högprofilerad debattör på området är Ivar Arpi, känd ledarskribent och numera fristående opinionsbildare med stor läsarkrets. I boken Genusdoktrinen uppmärksammade Arpi tillsammans med Anna-Karin Wyndhamn flera ”affärer” då akademiska friheter och enskildas professionella integritet och autonomi kränkts vid svenska universitet. Exemplen har flera motsvarigheter utomlands och ingå i ett oroande mönster, vilket ger skäl till seriös debatt baserad på kunskap om hur universitet faktiskt fungerar.
I förra veckan skrev Arpi om ett nytt liknande fall på sin bloggliknande plattform Rak Höger. Denna gång gäller det en utlysning av en professur i historia vid Uppsala universitet, som avbrutits för att ”sökfältet är närmast enkönat”. På direkt fråga hävdar dock dekanen för historisk-filosofiska fakulteten att man i själva verket var missnöjda med sökfältets bredd och bristen på internationella sökande. Att man tidigare påtalat ett ”enkönat” sökfält menar dekanen nu endast var ”en olycklig formulering” och något man konstaterat inte var ”en godtagbar grund”. Detta tror Ivar Arpi inte på, utan tolkar det som ett försök av ”den förslagne” att ordna ”en kvalificerad person med rätt kön” och därefter ”sopa igen spåren”. Kvotering, alltså, och en del av ”genusdoktrinens” genomslag vid svenska universitet.
Tolkningen är för all del plausibel, men inte mer plausibel än att dekanen talar sanning. Misstag av denna typ är nämligen inte så ovanliga varken vid universitet eller i andra organisationer. Kanske insåg man helt enkelt att konstaterandet om ett ”enkönat” sökfält var fel, och ändrade sig?
Ett problem med Arpis granskningar av universitetsvärlden är nämligen att han ständigt tycks utgå från att de styrande vid institutioner och fakulteter har grumliga eller direkt ondskefulla avsikter. Genom detta synsätt bortser han helt från att också akademiska ledare och universitetsbyråkrater gör misstag och ibland helt enkelt är inkompetenta, samt att universitet är ytterst komplexa organisationer där många olika externa och interna intressen, traditioner, och värden blandas i vad som av framstående organisationsforskare kallats ”organiserade anarkier”.
En grundläggande förståelse för denna komplexitet är närmast nödvändig för att kunna analysera vad som egentligen händer inom universitetens och högskolornas organisationer. Anna-Karin Wyndhamn, som har flerårig erfarenhet som lärare och forskare vid Göteborgs universitet, tycks ha bidragit med mycket sådan erfarenhet i författandet av Genusdoktrinen, vilket säkert nyanserat argumenten och slutsatserna i den boken.
Men det finns andra problem med dessa granskningar, inte minst generaliseringarna. Genusdoktrinen inleds med ”Hesslowaffären”, där en professor i Lund fick kritik av en student för att han i en föreläsning han dristat sig att hävda att det finns biologiska skillnader mellan könen, och för detta tillrättavisades av sin fakultetsledning. I boken påstås att detta ”är dessvärre ingen avvikelse från normalgången vid Lunds universitet.” Men det är precis vad det är. Utan att gå in på detaljer kan jag konstatera att om händelserna kring Hesslow var norm vid Lunds universitet skulle flera av mina kollegor, och troligen även jag själv, råka väldigt illa ut.
På en något mindre personlig not kan anföras att Lunds universitet har över 3500 anställda lärare som undervisar på 272 utbildningsprogram och 1413 fristående kurser, med sammanlagt 43000 studenter inskrivna. I Genusdoktrinen dokumenteras något halvdussin liknande fall från Lunds universitet. Samtliga är djupt oroande och tycks ha utgjort rena övergrepp på enskilda lärares och forskares akademiska frihet och professionella integritet. Men norm är de inte, åtminstone inte vid mitt universitet. Knappast i Uppsala eller vid något annat lärosäte heller, vågar jag påstå.
Frågorna är viktiga och de här ”affärerna” är djupt oroande. Den akademiska frihetens betydelse för ett gott samhälle är väl dokumenterad och analyserad, och mycket står på spel om den hotas. Därför behöver en noggrann och seriös debatt föras, utan överdrifter och generaliseringar i någon riktning. Ivar Arpi gör ofta ett viktigt arbete med att belysa dessa frågor i offentligheten, men genom sina generaliseringar och starkt färgade tolkningar riskerar han också att öka polariseringen och därmed i längden hindra att en till synes mycket negativ utveckling bryts.