”Varför har unga slutat plugga språk?” häpnas vuxenvärlden sedan decennier.

För en gång skull är politiker, näringsliv och statsmakt överens: skolungdomar ska läsa moderna språk, gärna tyska eller franska.

Lösningarna som har föreslagits har varit enkla och ganska ytliga: låt moderna språk bli obligatoriska ämnen inom grundskolan och ge särskilda meritpoäng. Då tvingas våra barn tidigt in i kunskapspyramiden med fyra årskurser i grundskolan och minst steg 3 i gymnasiet. Då blir de behöriga att söka till universitetet för att sedan säkra nationen Sveriges språkbehov. För någon gång har det bestämts att moderna språk ska man börja med i ungdomsskolan. Universiteten får bara ge nybörjarkurser på nåder.

Artikelbild

Henrik Edgren

Det här förutsätter att ungdomsskolan har resurser att ge språk och att det finns skickliga språklärare som kan försörja hela landets behov.

Kanske hänger språkens framtid inte på våra ungdomar utan skolans finansiering och attraktiviteten i läraryrket. Men det är ju mycket krångligare att komma tillrätta med. Och går inte lika lätt att koka ned till slagord.

En elev som i dag väljer att läsa franska kanske får sätta sig på en buss för att åka till en annan skola, medan de som väljer förstärkt engelska eller svenska kan stanna kvar i värmen. För gymnasieeleven är det smartare att ta lättare ämnen än att hålla ut för att få meritpoäng. Höga betyg är oftare viktigare än vilka betyg.

Vad gör universiteten? Om man har steg 3 i tyska, varför söker man inte tyska, undrar säkert svenskt näringsliv.

Därför att vi riktiga vuxna har beslutat om finansieringssystem som gör det svårt. Och även om våra unga inte är medvetna om mekanismerna får de ta konsekvenserna.

Lärosätenas finansiering bygger på antal högskolepoäng som har ”producerats”. Alltså gynnas man av att studentgrupperna är stora och att utbildningsprogrammen innehåller liten valfrihet. Programmen är en säkrare inkomstkälla än fristående kurser. För den enskilda studenten räcker studielånet precis, om man går raka vägen till examen, jobbar bredvid och är beredd på tuff återbetalning.

Att läsa ett språk under sådana villkor får planen att spricka.

Fast det är klart. Man kan alltid bli lärare. Men vi har också låtit generationers välvilliga politiker använda läraryrket som vallöfte och experimentverkstad. Skolan ägnar sig åt rapporteringar och uppföljningar, och utgör stödverksamhet till landsting och socialtjänst. Lärarkårens frustration växer. Lärare vill vara lärare.

Även vi lärosäten bör ägna oss åt självrannsakan.

Det är alltför lätt att blänga på gymnasieskolan som i sin tur blänger på grundskolan som om det fanns en kvalitetshierarki. När reccensiorerna står där med steg 3 i franska så är det där vi ska möta och välkomna dem. De unga vuxna ska tas emot med beundran, för de har färdigheter och kunskaper som vi varken har eller hade. Många har livserfarenheter som är svåra för oss att begripa.

Att längta efter grammatiskt fullärda studenter är smått respektlöst.

Vi måste sluta tjata på våra barn när de precis är på väg ut i vuxenlivet. Vi måste sluta att stressa fram förutsägbara yrkesval. Föräldrar borde förstå att språkkompetens är ett trumfkort på arbetsmarknaden och att språkvetare kommer att bli en bristvara i ett samhälle som blir mer och mer internationellt och kommunikationsbaserat.

För vad 90- och 00-talisterna har gemensamt är den stora oron för framtiden.

Oron för att otryggheten de lever med ska bli ännu större. Ingen vågar chansa på fristående kurser i moderna språk eftersom vuxenvärlden har lagt ut snubbeltråd hela vägen.

Så man kan ju undra vilka som ska skärpa sig. Ta av sig kepsen, börja jobba och sluta snacka så mycket. Nu är det kvarsittning för vuxenvärlden. Det duger inte med underkänt.

Coco Norén, professor i franska, dekan för Språkvetenskapliga fakulteten

Henrik Edgren, prefekt vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier