Reaktionerna mot att Svenska kyrkans kyrkomöte röstade för att utreda om staten Israel är en apartheidstat lät inte vänta på sig. Vilket var väntat. Ett försök att frånta staten Israel dess legitimitet, som Judiska centralrådet beskrev det. Biskoparna Åke Bonnier och Sören Dalevi kallade det "ett sätt att brunsmeta landet Israel med benämningen apartheid" (Kyrkans tidning 26/11). Flera biskopar har likt dem offentligt tagit avstånd.

Liberalernas riksdagsledamot Gulan Avci har fördömt framför allt Centerpartiet och Socialdemokraterna för att ha varit pådrivande i beslutet. "Vill dessa partier även att Svenska kyrkan ska utreda länder som Kina, Ryssland eller arabiska diktaturregimer som är grannar med Israel?", frågade Avci. Israels ambassadör Ziv Nevo Kulman kallade kyrkomötets beslut för antisemitiskt.

I ett öppet brev har ärkebiskop Antje Jackelén skrivit att hon själv inte skulle ha använt ordet "apartheid". 

För det första ska Israel som demokrati naturligtvis tåla hård kritik. För det andra är det lika självklart att begreppet "apartheid" måste ses i sin kontext. Det finns en ofta ensidig och onyanserad kritik mot Israel. Det låter på somliga Israelkritiker som om diktaturerna i landets närhet knappt existerar. Även politiker, som ledande företrädare för Miljöpartiet, har med rätta kritiserats när de jämfört Israel med Hitlertyskland eller EU:s flyktingpolitik med koncentrationslägret Auschwitz.

Reaktionerna mot kyrkomötets beslut bör också ses i ljuset av de senaste årens trakasserier av judar, inte minst i Malmö, som präglas av antisemitismen i Mellanöstern. Hatet mot Israel spiller över på svenska judar. Att elda på konflikten hjälper vare sig dem eller utsatta palestinier.

En ytterligare fråga är om ledande representanter i en organisation i efterhand ska gå ut och kritisera beslut som har fattats enligt regelverket. Tankarna går till när Centerpartiets Annie Lööf efter partiets kongressbeslut 2019, om att förbjuda religiös omskärelse av pojkar, ifrågasatte och kritiserade sina medlemmars beslut. Att hon själv tidigare som riksdagsledamot hade drivit samma linje, och i en motion kallat omskärelse för könsstympning, spelade mindre roll. Beslutet uppfattades på ett olyckligt sätt, och var därför tydligen viktigt att ta avstånd ifrån. Men då blir det ingen genuin markering, utan ett simpelt sätt att bli av med kritikstormen, att vända kappan efter vinden.

Antje Jackelén försökte i det öppna brevet ändå dämpa konflikten om "kyrkans apartheid-beslut". Även om hon som sagt markerade avstånd till a-ordet, och skrev att det hade varit "klokt" av kyrkomötet att agera annorlunda, skrev hon också att kyrkomötets beslut "på intet sätt är riktat mot judar som folk" eller mot staten Israel som sådan.

Prästerna Anna Karin Hammar (S) och Daniel Tisell (C) - som låg bakom det kritiserade tilläggsyrkandet på kyrkomötet - slår helt ifrån sig kritiken. I ett debattinlägg i tidningen Dagen (2/12) skrev de att den att-sats som bifölls handlade om att "granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina", och inte ska tolkas som en kampanj mot Israel. 

Men vill man lyfta frågan om folkrätten, eller för den delen situationen för utsatta palestinier, finns det många sätt att göra det på. Man måste inte klistra "apartheid" på Israel. 

Ledamöterna i Svenska kyrkans kyrkomöte borde också reflektera över varför just ett land så ofta är föremål för kritik. Den som vill belysa förföljelser och förtryck borde ha gott om skurkstater att fördöma.