När Mona Sahlin, som var partiledare för Socialdemokraterna 2007 till 2011, sommarpratar i P1 handlar det mycket om antirasism. Och hur det har varit att vara så känd, på gott och på ont.
Som när en man på en konsert fick syn på henne, väste "åh, fy fan!" och spottade på golvet. Men samma dag, när hon klev in i en taxi efter konserten, möttes hon av en vänlig chaufför som en gång i tiden hade flytt till Sverige. "Min dotter är döpt efter dig, och vi är så stolta", berättade han.
Sahlin är en person som få är likgiltiga inför. Var man än står politiskt är det inte svårt att ha stor respekt för att hon vågat sticka ut.
Engagemanget mot rasism kan ingen ta ifrån henne. När jag för några år sedan, med en handfull andra liberaler, ordnade en antirasistisk manifestation i Stockholm var hon inte sen med att tacka ja till att hålla ett av talen. Hennes engagemang för hbtq-frågor, något som bland andra tidigare M-ledaren Fredrik Reinfeldt berömde henne för, har också varit tydligt genom åren.
Därmed inte sagt att det saknats befogad kritik mot henne som politiker. Som integrationsminister tillsatte hon Masoud Kamali som integrationspolitisk utredare. Samme Kamali som förnekade hederskulturen och kallade den en myt som byggde på "djupa fördomar".
I sitt sommarprogram lägger Sahlin in någon glorifierande mening om identitetspolitiken, men helt utan någon som helst självkritik. När politik kommer på tal verkar hon mest vara besviken på Socialdemokraterna, på att hennes långa politiska gärning reducerats till skandalen om falska intyg till en livvakt. Hon talar också varmt om vikten av solidaritet med flyktingar, och man påminns om hur debatten lät för tio år sedan.
Det har onekligen hänt del i politiken sedan Sahlin lämnade den. Payam Moula, chefredaktör för den socialdemokratiska tidskriften Tiden, twittrade samma dag som Sahlin sommarpratade om den "sahlinistiska" socialdemokratin. Med länk till en tidigare text uttryckte Moula att sahlinismen var ett uttryck för "godhetssignalering och identitetspolitik" i stället för "materiellt förbättrade levnadsvillkor för det stora flertalet”.
Hårda ord. Moula är inte ensam om att från vänsterhåll ifrågasätta identitetspolitiken, Aftonbladets tidigare kulturchef Åsa Linderborg och många andra har gjort detsamma.
Men ett sommarprat är inte en politisk debatt eller strid, den biten har Sahlin lagt bakom sig.
I stället fick det bli en stund om Sahlin som person, vilket är minst lika intressant.