Jag vet egentligen ingenting om arbetsbelastningen för barnmorskor. Jag har också mycket vaga begrepp om hur det är att jobba som brandman, socialsekreterare eller skogsmaskinförare. Som ovetande kan man ägna sig åt att sprida fördomar om hur man tror att det är, alternativt anekdoter om det fåtal tillfällen då den aktuella yrkesgruppen korsat ens väg.
Detta görs nu i hög omfattning av dem som vill stötta barnmorskorna i den BB- och förlossningskris som sprider sig över landet. ”Rätten att föda barn i trygghet och värdighet är hotad”, skriver Expressens Jens Liljestrand (5/11) och ställer sig på ”BB-barrikaderna”. Kollegan Alex Schulman på DN (8/11) fyller på med en egen upplevelse: När ett av hans barn skulle födas fanns ingen narkosläkare som kunde ge bedövning.
När det brinner till behöver vi ha hjälp. En stor majoritet av de drygt 4 000 årliga förlossningarna på Akademiska sjukhuset går helt enligt plan, men när någonting går snett måste hjälpen finnas inom nära håll. Barnmorskor (samt vissa läkare och sjuksköterskor) har därvidlag mer gemensamt med brandmännen än med många andra yrkesgrupper.
Frågan om hur dessa viktiga samhällsfunktioner ska bemannas är svår att svara på. Man kan bara konstatera att ”nollvisionen”, ett team som står redo vid varje händelse överallt i Sverige, är omöjlig att uppfylla. En avvägning måste göras om vad som är rimligt, kontra det mål som ska uppnås.
Barnadödligheten i Sverige är 0,2 procent, bland de lägsta i världen och troligen ungefär så lågt det går att komma med nuvarande kunskapsläge. Tragiska saker händer ibland – det kommer vi aldrig att komma ifrån.
I grund och botten är BB-krisen en vanlig arbetsmarknadskonflikt mellan arbetsgivare och arbetstagare. De senare är missnöjda efter vad man upplever som ständiga försämringar av arbetsvillkoren – scheman, bemanning och löner. Sjukhusledning och regionpolitiker har kravet på sig att hålla budget samtidigt som man försöker tillgodose alla intressen.
I konflikter används de vapen som är tillgängliga, som stödet från allmänheten. Då är det en fördel om man jobbar med något publikt som de flesta tar del av, och där det kan få stora konsekvenser om jobbet fallerar. Ingen är oberörd inför påståendet att ”patientsäkerheten är hotad”.
Det kan vara ett problem för vårdanställda att kortet om patientsäkerheten dragits fram så ofta genom åren, vid varje förändring/försämring på sjukhusen. Å andra sidan, någon gång kan hotet bli sanning och leda till död och lidande. Kanske är vi där nu, med vitet mot Akademiska som ett aktuellt exempel?
Inget vet, förutom de inblandade parterna. Och där är misstron grundmurad. I slutändan är lönekuvertet det viktigaste beviset på uppskattning. Nyligen gick barnmorskorna på Södersjukhuset i Stockholm ut och krävde 8 000 kronor mer i månaden för dem med tio års erfarenhet (DN 5/11).
Vad tycker vi om att de som ska förlösa våra barn och barnbarn har 50 000 kronor i månadslön (enligt SCB är medellönen 42 000)? Vill vi att den som kommer när bebisen får lägre hjärtfrekvens ska vara någon som är utarbetad och missnöjd? Givetvis inte, lika lite som för rökdykaren som ska gå in i vårt brinnande hus.
”Lönefrågor ska hanteras i ordinarie förhandlingar”, säger Stockholmsregionens förlossningssamordnare Nicole Silverstolpe, och hon har helt rätt. Men barnmorskorna har också helt rätt i att vårdarbetsgivarna underpresterat å det grövsta under lång tid.
Medborgarna varken kan eller bör lägga sig i hur välfärden fungerar i detalj. Det finns lagar och förhandlande parter. Det är ett spel som alla bör vara lyckligt ovetande om den gång man behöver hjälp.