Att förneka är att utsätta offren ännu en gång

Det är inte svårt att förstå varför Jaenko Selimovic vill berätta.

Utrikes 21 juni 2020 06:38
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.

Vad gör ett krig med dem som överlever? Hur klarar man av att inte dras ner i ett träsk av hat? Varför dog andra medan man själv överlevde?

Jasenko Selimovic är för den svenska allmänheten kanske mest känd som teaterchefen som blev liberal politiker. Han var statssekreterare hos dåvarande integrationsminister Erik Ullenhag i alliansregeringen, och därefter Europaparlamentariker. Tidigare har han bland annat varit regissör på Uppsala stadsteater och Göteborgs stadsteater, där han utsågs till konstnärlig ledare bara några år efter ankomsten till Sverige.

 

Teatern hade en stor betydelse även när Selimovic, som ung i början av 1990-talet, i nästan ett år befann sig i ett belägrat Sarajevo. Hans nyutkomna ”Sarajevo – minnen av en belägring” (Albert Bonniers förlag) är en vittnesskildring av kriget. I hela 1425 dagar terroriserades stadens befolkning. 

Det är inte svårt att förstå varför Selimovic vill berätta. I en intervju (DN, 16/5) nämner han att han färdigställde boken efter att Peter Handke, som anklagats för att förneka folkmordet i Srebrenica, fick 2019 års nobelpris. ”Om Handkes verk ska upphöjas så måste det finnas mothistorier från oss som såg och genomlevde händelserna”, säger Selimovic i intervjun. 

Nästan tre decennier efter att Sarajevo belägrades pågår ännu en strid om sanningen.

 

Som ”barn av statssocialismen” fick liberale Selimovic svårt att acceptera även nationalismen: ”Jag kände igen den bedrägliga stanken av en idé som är större än det egna livet, värd att offra sitt eget och sina närmastes liv för”. Med en serbisk mamma och bosniakisk pappa var han dessutom svårsorterad i identitetspolitikens rutor. Men nationalismen slog till ordentligt. 

Som när Jasenkos bästa vän Nenad, ”Nele”, plötsligt lät märklig på andra sidan en knackig telefonledning. Kunde han verkligen stödja dem som skjuter mot Sarajevo? ”Nu är vi alltså här. På varsin sida. Jag i Sarajevo, han där borta, bakom dem som skjuter granater och jagar oss med krypskytte”, konstaterar Selimovic krasst.

Tillsammans med flickvännen Amira som han träffat på scenskolan, och morbror med fru, går dagarna ut på att försöka överleva. Hur kan man få tag i något att äta utan att skjutas ihjäl?

 

Under stridigheter får Selimovic en pistol i hand, redo att skjuta. Men han slipper. Morgonen efter ser han två döda unga pojkar på gatan. Kanske dödades de i stället för honom. ”Varför de och inte jag?”, frågar han sig. En liknande fråga kommer även när han nämner de 143 personerna med hans efternamn som dödades i Srebrenica: ”Varför dessa 143 Selimovic och inte jag?”

Skuldkänslor över att ha överlevt bär Selimovic med många krigsflyktingar. Krigets förnedring, våldtäkter och sadism, lögnaktig propaganda och omvärldens svek, är också alltför välbekant. Likaså erfarenheten av att komma från krig till fred.

Jasenko beskriver hur han den första tiden i Sverige, återförenad med sin familj i Stockholmsförorten Tensta, i omgångar köpte "ungefär hundrafemtio konservburkar med fiskbullar”. Den billigaste sorten. När bilar körde på gatan utanför om nätterna välte han sig under sängen, det lät ju som en granat som närmade sig.

 

Den som upplevt krig kan som sagt känna igen mycket. Men det som gör ”Sarajevo – minnen av en belägring” unik är att det fruktansvärda berättas av en första generationens invandrare, som samtidigt behärskar det svenska språket bättre än de flesta. Det blir så ofiltrerat och starkt, om något så angeläget.

Sakine Madon

Ämnen du kan följa
Läs mer!
Resa

Peter Madsen fångad efter flyktförsök

Litteratur

Inga externa medlemmar i nya Nobelkommittén

Utrikes

Strikt och dyr karantän för Irland

Personligt

Peter Madsen omringad av polis efter flyktförsök

Utrikes

Huawei och ZTE portas från svenska 5G-nät

Visa fler