Det har varit en intensiv debatt om dödssiffrorna i covid-19, framför allt inom äldrevården. En av människorna bakom statistiken är läkaren Tryggve Nevéus pappa, Torgny.
Han vet att den bild som presenteras i medier om enskilda sjukdomsfall ofta bara ger halva sanningen.
– Det här är något jag grubblar mycket på. Som läkare har jag många gånger varit med om att jag läser i tidningen om fall som jag känner till. Jag har då hajat till och tänkt att det här stämmer inte med journalen. Samtidigt har vi i vården tystnadsplikt och kan inte korrigera det som inte stämmer, säger Tryggve Nevéus.
Grubbleriet utmynnade i en krönika som publicerades i Akademiska sjukhusets personaltidning, Ronden, där han skriver om hur hans pappa dog i covid-19.
Tryggve Nevéus säger att han förstår att anhöriga till någon som gått bort är frustrerade, och letar efter någon att skylla på.
– Det är lättare att vara arg än att vara ledsen. Det är lättare om det är någons fel, säger Tryggve Nevéus.
Han berättar att det förmodligen var via hemtjänsten som hans far blev smittad av covid-19. Men inte heller de som arbetar där kan han vara arg på.
– Vem ska jag vara arg på? Det var snälla rara människor som kom fyra-fem gånger om dagen. De var stressade och det är mycket svårt att följa alla strikta hygienrutiner i den situationen. Om vi har en överdödlighet inom äldreomsorgen kopplat till covid-19 tror jag att det kan ha med sådana arbetsförhållanden att göra, säger Tryggve Nevéus.
Han säger också att det var helt rätt att pappan i slutet av sjukdomsförloppet inte lades i respirator.
– Det skulle inte ha ökat hans livskvalitet utan bara gjort hans hädangång jobbigare. Han hade i så fall också tagit upp plats i en hårt belastad sjukvård från dem som hade en bättre chans att bli friska.
Och även om det naturligtvis är sorgligt när en förälder går bort kan Tryggve Nevéus inte se någon tragik i faderns död.
– Far hade levt färdigt. Han hade ingen livskvalitet längre. Det sa han till mig redan för två år sedan. Hans sista år var också jobbiga, för honom och för oss anhöriga. Det sista halvåret var han inte engagerad i någonting. Han var på väg bort och det var som att han hade börjat packas in i vadd.
Tryggve Nevéus berättar om hur pappans tilltagande demens gjorde att han i perioder drabbades av vanföreställningar.
– Det var förmodligen en lätt frontallobsdemens, men utan sjukdomsinsikt. Han fick aldrig någon diagnos eftersom han motsatte sig att utredas.
Det här, säger Tryggve Nevéus, är något som inte skiljer faderns fall från många andra som också avlidit efter att coronasmittan tagit sig in i äldrevården.
– På ett demensboende förväntas man inte skrivas ut med något annat än döden. Och även om jag inte är varken geriatriker eller infektionsläkare kan jag inte se att det är i de boendes intressen att ägna sitt döende åt att åka ambulans till akuten. Det är klart att det alltid måste göras en individuell bedömning. Men för många är det bättre med en palliation i hemmet.
Tryggve Nevéus säger att hans stora sorg är att han aldrig kommer att få veta om pappan visste att det var hans älskade söner som stod i rymddräkter vid sängen för ett sista avsked.
– Han slutade kommunicera på slutet. Han var vaken och tittade, men svarade inte på tilltal. Jag kan bara hoppas att han förstod att det var vi, säger Tryggve Nevéus.