Arbetarspel — vad är det?

Ett tema för de nyligen avslutade Johan Ahlbäck-dagarna i Smedjebacken var Svenska arbetarspel — dåtid och nutid. Om dessa festliga stråk av folklig teaterkultur i Sommarsverige ger Lars Furuland en historisk och aktuell skildring.

21 september 2004 00:00
Inom nykterhetsrörelsen, ABF, SLU och andra folkrörelser fanns det redan för sjuttiofem år sedan grupper som spelade amatörteater med liv och lust. Det var ofta ett uppskattat inslag i föreningslivet.
En mer regelrätt arbetarteater på amatörbas växte fram under 1920-talet, främst i Finland, Ryssland och England. I Sverige blev motsvarande trend försenad. Man var knappt medveten om den internationella utvecklingen förrän under de första åren på 30-talet. Ledande kunskapare blev den unge Gösta M Bergman, sedermera professor i teatervetenskap. Åren 1932—33 utgav han en egen tidning, Arbetarteatern, men mötte av olika skäl så starkt motstånd inom ABF att han gav upp och 1934 valde att bli chef för den nystartade Riksteatern.

Ralf Långbacka i Närpes
För de svenska arbetarspelen blev andra, senare impulser viktigare. En stark påverkan utgick från den legendariske teatermannen Ralf Långbacka och de sommarspel med lokalbefolkningen som skådespelare, som han anordnade i sin hemby Närpes i Finland. Den livskraftiga finska amatör- och folkteatern hade påverkat Långbackas marxistiska teaterteorier och spelstil, vilket framträdde i hans uppsättningar av Brecht och Väinö Linna. Arbetarspelsregissörerna Arne Andersson i Norberg och Jalle Lindblad i Norrbotten, den senare bördig från Finland, hämtade viktiga impulser från Närpes.
I Sverige började man från omkring 1975 söka motiv och miljöer ur svensk arbetarhistoria för att åstadkomma något liknande. Det var inte bara Arne Andersson i Norberg utan även Batte Sahlin i Kallbygden—Huså, Göran Sarring i Norrköping och Frank Kelber och Claes von Rettig i Horndal som sökte utveckla olika typer av arbetarspel.
Norberg kom först med en större färdig föreställning fr o m 1977. Att det blev så berodde bl a på en teaterintresserad FNL-grupp och en stark arbetarrörelse som genom åren vårdat minnet av Norbergs-strejken 1891—92. Strejkspelet med manus av Sture Karlsson och regi av Arne Andersson gjorde succé, spelades framgångsrikt 1977—83 (uppehåll 1982) och följdes under 80-talet av flera lovordade Brecht-uppsättningar.
Åren 1991—92 gjorde man ännu en satsning på Norbergsspelet. Arne Andersson inspirerades utom av Långbacka även av Väinö Linnas torpartrilogi, Bertoluccis film 1900 och Jaroslav Hasþeks skälmroman om soldaten Svejk. För övrigt företrädde han för sin del tanken på att man borde skapa en enhetsfront kring lokalspelen.
I den västmanländska Bergslagen fanns även en äldre levande amatörteatertradition tack vare den stridbare teater-entusiasten Einar Bergvin vid Norrby teater i Fagersta, vilket nog bidrog till att bereda marken för sommarspel över arbetarmotiv. På många håll förekom samarbete med professionella regissörer. Ett flertal spel var förankrade i sina bygders muntliga traditioner eller arbetarhistoria.
Sommaren 1979 förekom fem spel. Förutom Norbergsstrejken var det Stiga vi mot ljuset i Norrköping, Stenarbetarna i Hunnebostrand, Husåspelet i Huså—Kall och Sundsvallstrejken.

Seskarö och Österbybruk
Seskaröspelet i Haparanda, som började framföras 1981, var ett av de mest framgångsrika klasskampsspelen i norra Sverige. Det byggde på berättelser om hungerstrejken 1918 som fick en särskilt allvarlig karaktär på Seskarö. Chefredaktören
för Skogsindustriarbetaren Sigurd Klockare, som vuxit upp i bygden, utgav en bok om händelserna. Den gav stoff till arbetarspelet Nöd bryter lag, skrivet av Bengt Ingelstam, som engagerat sig i ett flertal spel. Uppsättningen regisserades av Jalle Lindblad, som inte bara var verksam för Seskarö utan också medverkade i Malmberget och Karlsvik. Norrbotten fick nu en hel flora av lokalt förankrade amatörspel, exempelvis återkom sommarteatern på Seskarö 1988 med en dramatisering av Väinö Linnas torparroman Högt bland Saarijärvis moar.
Med inspiration från alla dessa amatörteateraktiviteter växte det under 1980-talet även fram en rad vänsterradikala förortsspel, bl a i Stockholms-trakten. En kulmination för spelen med arbetarmotiv kan man finna i mitten av 80-talet. I Uppland har en rad spel knutits till Uppsalas historia eller till vallonbruken. Katarina Ehnmark var den flitigaste författaren och regissören och svarade t ex för Jernets fångar och Malm och människor i Österbybruk.
Vad är då ett arbetarspel? Begreppet är omdiskuterat och kritiserades även av Arne Andersson. Det gemensamma är ett starkt socialt och politiskt patos, men i övrigt uppvisar de teaterevenemang som brukar benämnas arbetarspel stor spännvidd. Leif Dahlberg vid Dramatiska institutet prövade (i Teaterforum nr 3 1985) en utförlig — men fortfarande ungefärlig — definition med följande punkter: "Arbetarspelen är de konstnärligt ambitiösa amatörföreställningar, som handlar om arbetarklassen med ett samhällskritiskt och lokalt perspektiv utifrån ett material som man själv tagit fram. En arbetarspelsförening är en självstyrande amatörspelsförening vars huvudavsikt är att ta fram sådana föreställningar eller spel."

Organisationsformer
Det har funnits ett särskilt riksförbund för arbetarspel, Aron, som numera tycks ha avsomnat. Men Amatörteaterns riksförbund (ATT) i Fagersta lever och verkar och samarbetade förr med Aron.
ATT har i många år ordnat insamlingar av uppgifter om sommarspelen, inklusive arbetarspelen. År 1995 hade 165 produktioner anmälts till ATT. Åtminstone 1 300 föreställningar spelades för en publik på ca 385 000 personer; 10 000 personer var engagerade på scen eller i andra arbetsuppgifter.
Dessa bygde- och arbetarspel, som livar upp Sommar-sverige, hade utvecklats till en kulturyttring med märklig bredd och ganska uthålliga traditioner.
På försommaren börjar en makalös blomstring av amatörteater i Sverige. Vid den tiden utger också Amatörteaterns riksförbund traditionsenligt sitt sommarspelsnummer av tidskriften Teaterforum. Senast kom nr 3 2004. Här publicerades en förteckning över svenska sommarspel 2004 med nyttig information om pjäsnamn, författare, regissörer, spelplatser, dagar för uppförande och telefonnummer till arrangörer och biljettkassor. I år har tidskriften fått in 130 anmälningar som man grupperat landskapsvis. Men teateramatörerna är flitigare än så och många enstaka föreställningar förekommer utanför programtablån.
Det kan avläsas i den lokalpress för Uppland och Dalarna som jag följer. Man kan uppskatta att närmare 200 sommarspel framförts i Sverige 2004. Även om ekonomiskt stöd från kommunen förekommer i turismens namn så bygger det stora flertalet teaterprojekt väsentligen på frivilliga och ideella insatser.
I år har särskilt arbetarspelen aktualiserats genom att arrangörerna av Johan Ahlbäck-dagarna i Smedjebacken 17—18 september valt Svenska arbetarspel — dåtid och nutid som ett av sina två huvudteman. Det andra är Kvinnor i arbete — konstnärliga skildringar.

Karnevaliska traditioner
På 90-talet började de proletära inslagen tunnas ut i sommarspelen och antalet genuina arbetarspel blev färre. Men fortfarande drivs en hel del typiska arbetarspel vidare av bl a Arne Andersson i Surahammar (Pionjärerna I och II) och Aino Trosell från värmländska gruvbygder. I Skåne har Maria från Borstahusen av Mary Andersson spelats upprepade gånger och detsamma gäller även ett statarspel.
En klar tendens under senare år är att folklustspel av förfat-tare som Vilhelm Moberg, Gideon Wahlberg och rentav August Blanche har ökat i antal. Gamla klassiker som fort-farande är spelbara framförs ofta: Shakespeares Hamlet, Molières Den girige och Strindbergs Hemsöborna.
Vi svenskar har inte några starka karnevaliska traditioner. Men tack vare de lokala spelen skapas festliga stråk av folklig teaterkultur i Sommar-sverige. En av förklaringarna till sommarspelens popularitet är nog behoven av gemensamma projekt, där många
kan vara med. När amatörteatern är som bäst fungerar den som en läroprocess i konsten att samarbeta.
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Lars Furuland