Bergman och Uppsalastudenterna

Båda gångerna ondgjorde han sig över filmarnas usla villkor, något som var lika prekärt på 1950-talet som idag.

3 mars 2019 07:00

Första gången var i april 1954, då han höll på med komedin "En lektion i kärlek". Men föredraget "Mina motiv och formproblem" som hölls i Universitetets sal X skulle handla om en film som han gjort året före och om detta rapporterades i UNT.

”Varför badade Alma naken med regementet?” löd föredragets rubrik, med anknytning till Bergmanfilmen "Gycklarnas afton". Något rakt svar gavs väl kanske inte på den frågan men åhörarna fick veta en del om regissörens intentioner med filmen. Som en inledning visades filmepisoden. Den var 300 meter lång, berättade Ingmar Bergman efteråt, hade krävt 78 skilda kamerainställningar, 5000 m råfilm och 8 dagars inspelningstid samt dragit en kostnad på 78 000 kr. Och där bakom låg en dröm som regissören haft för många år sedan. När "Gycklarnas afton" växte fram, dök drömmen upp i medvetandet och gav filmen dess grundtema, varierat i ytterligare fyra episoder i skildringen som belyser konstnärens situation i förhållande till den mer eller mindre oförstående omvärlden.

Men Ingmar Bergman fnös åt alla förslag på analys av scenen som han fick från sina åhörare och menar att alla dessa symboler symboliserar i själva verket ingenting, bilderna vill bara skildra ett smärtsamt ögonblick i en människas liv.

UNT:s utsända vid tillfället (UNT 1954-04-13), signaturen Io, gör mot slutet ett försök att sammanfatta besökets avslutning.

"Till sist gav talaren en intim och djupt personlig bild av de skilda jag som kämpar inom honom: regissören A som känner hantverkarens tillfredsställelse och glädjen i att vinna publikens kontakt, regissören B som vill experimentera och ge alla hänsyn en god dag, och så bakom och över dem författaren C som lever i sin egen värld av fjärrsyn och vision."

Med andra ord var Bergmans beskrivning av sig själv i split vision, en tredelad bild.

Tre år senare var han återigen talare för Uppsalastudenterna. Det var ett av hans kanske mest intensiva år någonsin och det är just det året som Jane Magnussons hyllade dokumentär "Bergman – ett år – ett liv" (2018) handlar om. Filmerna "Smultronstället" och "Det sjunde inseglet" gick till premiär. Bergman gör även fyra teateruppsättningar, spelar in en tv-film och har fyra olika kärleksförhållanden. Men har alltså även tid att prata med Uppsalas studenter. Mitt i all produktivitet lyser ångesten igenom i det han pratar med dem om.

– Jag är trött på dagens filmsituation, på filmens ekonomiska villkor, på statsmakternas horribla inställning och på vår egen maktlöshet, sa han.

– Cinemaskopfilmen (dåtidens innovation inom filmen, en komprimerad bild smetas ut till en oerhört bred bild vid visningen, reds anm) tvingar åskådaren att själv flytta blicken, lyser upp lokalen och slår därmed vapnet ur händerna på filmskaparen, fortsatte han.

Likafullt räknas den film och teater som han gjorde det året till den absoluta toppen inom hans produktion.

1996 var regissören ånyo på besök i Uppsala. Då höll hans barndoms biograf, Slottsbiografen som han brukade besöka tillsammans med sin mormor, på att restaureras. Bergman hade konsulterats i frågan om hur publikplatserna skulle utformas. Han hade starka åsikter om den saken och det är faktiskt tack vare honom som Slottsbiografen numera har bara 130 stolar i salongen istället för det ursprungliga antalet 291. Han ansåg nämligen att det skulle vara gott om plats för benen mellan stolsraderna.

Fotnot Jane Magnussons dokumentär kan ses i fyra delar på SVT play.

Fakta

Uppsala studenters filmstudio

Uppsala studenters filmstudio grundades 1929 av Rune Waldecranz som var professor i filmvetenskap, samt redaktör Thorsten Eklann (signaturen Pir Ramek), en av den svenska filmkritikens pionjärer, och litteraturhistorikern Victor Svanberg.

Filmstudion kom att fungera som en rekryteringsbas för filmkritiker och senare även filmvetare innan film blev självständigt akademiskt ämne i slutet av 1960-talet. Förutom filmvisningar anordnades teoretiska aftnar och man bjöd ofta in olika representanter från filmens värld. Man byggde upp ett eget bibliotek och ett klipparkiv.

Ett visst uppsving fick Filmstudion under slutet av 80-talet då det blev möjligt att visa film på den då privatägda Slottsbiografen. När den stängde fick Filmstudion ett avbräck men kunde återvända då Slotts restaurerats och åter började fungera som visningslokal. Numera är dock Filmstudions verksamhet vilande.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Susanne Sigroth-Lambe