Hästen följer när hon leder in honom i boxen. Så fort Fabbe, som han kallas, ser ut att tänka en egen tanke, kanske vilja gå åt något annat håll, säger hon till honom direkt. Som de flesta hästar lyder han den ledare han känner förtroende för men försöker sig på egna upptåg också. Han vet att det är Felicia som bestämmer. Det har hon tränat om och om igen. Motstånd ser hon som en utmaning.
– Bägge mina hästar har en räv bakom örat. När Fabbe kom hit var han helt galen, han stegrade sig och höll på, men nu fattar han att det är jag som är hans ledare, säger hon.
Hon lär hästarna strategier för att klara svåra situationer. Ungefär på samma sätt behandlar hon sig själv för att nå sina mål och delmål.
– Jag har alltid velat hitta lösningar. När jag växte upp var mammas standardsvar: Hur ska du lösa det här nu, Felicia? när det dök upp någon svårighet. Det är jag tacksam för i dag, säger hon.
Vi träffas i hennes stall i Häggeby utanför Bålsta. Hon bor i närheten i egen lägenhet och jobbar på skolan, Potentia Education. Jag vill veta hur det kommer sig att hon har så mycket jävlar anamma i sig, eller grit som personlighetsdraget också kallas.
– Ingen annan ska bestämma vad jag kan klara av eller inte, säger hon.
Det var på sommarlovets första dag, år 2011, som Felicia körde sin moped och blev påkörd av en Porsche i hög hastighet. Hon fördes till Akademiska sjukhuset i Uppsala med ambulanshelikoptern och väl där stannade hennes hjärta.
– Jag var död i femton minuter, säger Felicia som i dag är 23 år.
Då var hon 17 år, låg nedsövd i tre dagar och vid uppvaknandet fick hon veta att bägge benen var amputerade.
– Fem dagar efter olyckan sa jag visst till kuratorn att det var tråkigt det som hade hänt men att det fanns de som hade det värre. Redan där hade jag nog bestämt mig för att kämpa, säger Felicia Grimmenhag, som inte minns olyckan.
Däremot minns hon lyckan på sjukhuset när hon själv satte sig i rullstolen för första gången.
– Mamma hade gått för att hämta en glidbräda. Medan jag väntade, passade jag på att testa om jag kunde själv. När mamma kom tillbaka satt jag i rullstolen. Jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. Jag vill känna mig fri och klara mig själv; det är en av mina drivkrafter, säger Felicia Grimmenhag.
Förutom att hennes vänstra ben var amputerat ovanför knäet och höger mitt på låret, hade hon en lång rad andra skador som punkterade lungor, skadad mjälte, sprickor på revben, tre brott på bäckenet, spricka i vänster höftkula, vänster handled krossad och höger tumme bruten.
– Det var inte så att jag kände: Nu jävlar! Såklart var det en stor sorg att förlora benen men jag hade ju fått en andra chans genom att överleva, säger hon.
Hon mådde dåligt, tyckte att folk stirrade ut henne, var i den åldern då utseendet är viktigt och kände sin kvinnlighet gå förlorad. Men mest kämpade hon på.
– Också innan olyckan var jag en envis, viljestark och glad person. Pippi Långstrump var min förebild när jag växte upp. Jag kan tycka att det är piss att inte ha några ben, men att tycka synd om sig själv kommer man inte långt med.
När hon kom hem från sjukhuset var hon svag och tunn. Hela tiden satte hon upp olika mål som att kunna vända sig själv i sängen, äta själv och ta sig fram utan hjälp. Redan då höstterminen började, tio veckor efter olyckan, var hon tillbaka i skolan. Hon klarade gymnasiet fast det tog på krafterna. Under första året var det mest skola, äta och sova.
– Det är ingen som gjort en grej av att jag är funktionshindrad. Ibland försökte jag utnyttja det och sa att jag inte klarade av att tömma diskmaskinen. Men det gick inte mamma på, säger Felicia.
Så det var bara att fortsätta med mycket av sitt gamla liv, som att gå ut och dansa med kompisarna. De stöttade och lovade att bära henne om det skulle behövas.
En dag när hennes syskon skulle rida, tittade Felicia på, och hon som ridit när hon var yngre kände att hon ville upp på hästryggen igen.
– Det var verkligen med skräckblandad förtjusning, säger hon.
Men hon fick mersmak och tillsammans med en kompis mamma, Marie Tulesjö, tillika hästägare, började hon rida allt mer.
– Både min familj och mina vänner har peppat mig enormt mycket. De ger energi och är en anledning till att jag har grit, säger Felicia Grimmenhag och sopar samtidigt stallgolvet.
I boxarna står inte bara Fabbe, utan också hästen Tarot E. Det var ihop med honom som Felicia slog sitt personrekord och kom femma i EM i Göteborg i höstas. Han liksom damp ner i hennes liv.
– Min tränare sa att det fanns en häst jag borde köpa. Jag provred och vi klickade direkt. Efter besiktningen fick jag veta att flera av landets stora och kända ridsportprofiler – som jag verkligen blir starstuck av – hade köpt honom som tävlingshäst åt mig, säger hon och ser alldeles extra lycklig ut.
För glad är hon hela tiden under intervjun. Inte så där överdrivet med ett påklistat leende utan mera som ett uttryck för att hon är nöjd med sitt innehållsrika och spännande liv. Hon är en internationell tävlingsidrottare, hon kör sin egen hästlastbil, har sin firma för föreläsningar och när hon berättar om sina erfarenheter får hon allt att låta så enkelt och självklart. Det är först i bilen på väg hem som det slår mig: Vad kan väl vara svårare än att rida utan att ha ben?