Goda handlingar smittar

Det måste ha varit uppseendeväckande redan då, eftersom jag burit med mig minnet genom åren.Jag var kanske femton år och stod vid busshållplatsen i Stockholmsförorten jag växte upp i. Vi pratar alltså slutet av 1980-talet, den tid som brukar kallas egoismens och yuppiernas tid.

23 december 2017 12:00

Plötsligt kom en gammal dam som också skulle med bussen. Under väntan började hon plocka upp skräpet som låg utstrött omkring oss på marken.

– Det ser så skräpigt ut, sa hon och skakade på huvudet. Man får hjälpas åt att hålla lite snyggt omkring sig.

Det var en aha-upplevelse för mitt tonårsjag. Hennes känsla för det gemensamma rummet. Det spelade faktiskt roll hur vi hade det där på vår gata, i våra kvarter. I det som var utanför den privata sfären.

Hon hade antagligen lika gärna kunnat börja plocka skräp omkring sig inne i city. För hon brydde sig om det offentliga rummet, platserna som var våra tillsammans.

Jag kom att tänka på den där händelsen då jag förra helgen var vid återvinningsstationen i vårt bostadsområde för att slänga lite glas och batterier.

Den är av någon anledning oftast riktigt grisig, men vi miljömedvetna personer som går dit brukar oftast nöja oss med att sucka åt eländet och se till att våra egna sopor hamnar rätt och inte utanför containern.

Men denna gång hade hela lådan för batteriinsamling slagit runt och det giftiga innehållet låg i snömodden under.

Min son, han tillhör den generation som har drillats i miljömedvetenhet sedan dagisåldern, och jag bestämde oss för att samla ihop allt i lådan igen.

Medan vi stod där i den kyliga snålblåsten och plockade, kom ytterligare en person till stationen för att sopsortera.

När han såg oss kom han fram och undersökte hur lådan provisoriskt skulle kunna repareras. Han skaffade rep i matbutiken på torget medan vi avslutade vårt hopsamlingsarbete.

När vi kom tillbaka efter att ha handlat mat var lådan fixerad.

Mannen och vi hade genom att ta ett minimalt ansvar förbättrat vår närmiljö avsevärt. Och som belöning fick vi känna oss lite nöjda med oss själva.

Såhär vid i juletider är detta värt lite reflektion.

Små positiva handlingarna smittar. Hade mannen engagerat sig om inte jag och min son tagit initiativet att städa?

Jag tror inte det. Det var när han såg vad vi höll på med som han ville bidra.

Tänk vilken samhällsförändrande potential som ligger i detta. Att bry sig och därmed föregå med gott exempel..

Så sätter vi ju tonen och standarden i hela vårt samhälle.

Det behöver inte handla om att i stunden bestämma sig för att plocka upp ett glasspapper på trottoaren, utan kan lika gärna handla om de sociala interaktionerna i det offentliga rummet.

Att hålla upp dörren för någon, trots att det slukar några sekunder extra av ens tid. Att resa sig upp för den gravida kvinnan på bussen. Att stanna till och fråga om någon behöver hjälp som ser villrådig ut.

Ett självklart beteende för många människor. Och samtidigt inte. Det är så lätt att tänka att någon annan kan rycka in i stället.

Men små, små justeringar i ens beteende kan få spridningseffekt hos fler, och därmed skapa ett vänligare samhälle.

Nu finns det säkert läsare som tycker att detta är ett lyxresonemang. Vårt samtida samhälle brottas med betydligt större bekymmer, som tung kriminalitet och social utsatthet, än glasspapper i det offentliga rummet. Ökning av överfall och våld av alla slag, på öppen gata.

Samtidigt lever de flesta av oss fortfarande i en någorlunda trygg och vanlig vardag – och det finns ingen anledning att ge upp gesterna i det lilla, bara för att det finns avgrundsdjupa problem parallellt. Det förra kan rentav vara ett sätt att upprätthålla civilisationen.

Att behandla andra så som du vill bli behandlad själv.

Låter det bekant? God jul.

Krönika

NIna Solomin

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!