Svindlande vackert och otydligt

19 april 2017 11:00

”Ölandssången” handlar om familjehemligheter och kvinnoliv. Huvudpersonen blickar mer bakåt än framåt, skriver Marta Ronne.

I tredje och sista delen i Tove Folkessons romantrilogi om Kalmarbon Eva Zackrisson, "Ölandssången", återvänder huvudpersonen för en längre tid till de platser på Öland dit hon så ofta flytt från sig själv och livet. Här finns det trygga och välbekanta: mormor Stickan med sina korsord, sina böcker och sina kloka reflektioner, det mysiga köket, de dagliga sysslorna i lantbruket. Här finns föräldrarnas gamla sommarstuga uppkallad efter dess föregående ägare, den en gång i tiden av byborna utstötta Hella.

I det förfallna huset fullt av familjen Zackrissons egna minnen kan Eva vara för sig själv och intala sig att hon studerar. Hon kan framkalla bilden av sina forna lekar med ”soppekål” av vatten och lera och av föräldrarnas samvaro. Hennes lamt pågående uppsatsprojekt i runologi tas sakta över av andras historier som aldrig tidigare fått berättas: familjehemligheter i mormors släkt, en namnlös barngrav och i en gammal sjöbod bevarade vittnesmål i form av brev och dagböcker.

Jämfört med ”Kalmars jägarinnor” och ”Sund” är ”Ölandssången” påfallande statisk. Något av den forna jägarinnans destruktiva vrede finns kvar och den namnlösa längtan som hon bär på är ett generationssignum. Verkligheten som i hennes ögon är ”outhärdlig” är för hennes mormor helt enkelt ”trist och grå”. Men det är som om den ännu unga kvinnan nu snarare blickar bakåt än framåt, som om hon snarare söker sig själv i andras berättelser och i skuggorna från det förflutna. Hon tar på sig rollen att avtäcka och bevara historier om andras liv så som de blev eller aldrig fick chansen att bli.

Alla dessa röster blir till en egen ”Ölandssång” och Evas uppgift blir att lyssna och föra den vidare. Men när Ölandssången ljuder inuti henne handlar det också om en inre hemkomst. Det är sången som ”bär allt som ska komma” och omfamnar henne ”som en mamma”. I henne lever det öländska landskapet, de kvinnoliv som varit före henne och berättelserna om moderns bondesläkt vidare.

Folkesson skriver svindlande vackert. Avhuggna meningar och slumpmässiga associationer för tankarna till ett fritt tankeflöde. Ibland tar dock stilexperimenten över, vilket gör kortare partier och vissa dialoger otydliga.

”Ölandssången” är på flera plan en roman om berättande och om språket som människans överlevnadsstrategi. Här finns budskapet om att talet och sången tar sin början i det nyfödda barnets första skrik efter modern, vilket för mig understryker den historiskt mycket starka kopplingen mellan kvinnor och den muntliga berättartraditionen.

Marta Ronne

kultur@unt.se

Litteratur

Tove Folkesson

Ölandssången

Weyler

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!