Frågan om facklitteratur och populärvetenskap är på tapeten igen. Lika säkert återkommande som det årliga Augustpriset är debatten om vem som är bäst skickad att skriva facklitteratur: forskaren eller journalisten.
Jan Eklunds text i ämnet i Dagens Nyheter 24/10, Anders Johanssons svar i Aftonbladet 28/11 och Eklunds replik i DN 29/11, är färska exempel.
Det ligger mycket i Johanssons kritik av kulturskribenternas ointresse för bokutgivningen inom humaniora och samhällsvetenskap.
Visst kan en önska sig att redaktioner och skribenter kunde visa ett något större intresse för den forskning som pågår och som radikalt kan påverka vår syn på det förflutna och på samtiden. Mycket finns ju rakt framför en, välpaketerat och välskrivet.
Vem är bäst skickad att sammanfatta komplexa sammanhang och nå en bredare läsekrets? Forskaren eller journalisten? Rimligen måste frågans svar utgå från vad som ska förmedlas. Utan att ha någon åsikt om årets nomineringar i fackboksklassen eller den slutgiltiga prisvinnaren av årets Augustpris vill jag ställa frågan vad som är syftet med facklitteraturen? Ska det mest vara roligt? Lite lärt och underhållande på samma gång?
Eller vill vi ha en sakprosa som ställer nya frågor och presenterar komplexa resultat på tillgängligt sätt till en bredare allmänhet, baserat i forskningens metod- och teorikrav? Personligen hoppas jag på det senare.
De som hävdar att svenskspråkiga forskare saknar intresse eller incitament för att publicera sig på svenska eller saknar goda och relevanta tolkningar av det förflutna, nuet eller framtiden, talar utifrån begränsade perspektiv. Säkert skulle många forskarkolleger hålla med om att den välskrivna boken författad av forskare existerar och lever ett bra liv men den uppmärksammas i för liten grad. Varför? Kan det vara så att de personliga nätverken är för dominerande? Det skrivs om kolleger. Vänner uppmärksammas.
En forskare, hur väl hen än skriver och hur relevant hens forskning än är, riskerar att hamna utanför kultursidan och debatten på grund av att hen verkar utanför denna krets.
Dock ska inte bara kulturskribenterna lastas för detta. Även bokförlagen har ett ansvar att marknadsföra sin utgivning med rötter i forskning.
Jag ska ge ett exempel på ett sådant fall, en nyutkommen bok som borde ha varit omnämnd i Augustprissammanhang, och som förtjänar sin plats i den svenska historie- och kulturdebatten: ”Slavhandel och slaveri under svensk flagg” (Atlantis) av professorn i allmän historia vid Åbo Akademi Holger Weiss.
Boken är ny, utkom den 5 juni i år, och utgör den första vederhäftiga och tillgängliga analysen av slaveriet och slavhandeln i den svenska kolonin Saint Barthélemy (i svensk ägo 1784–1878).
Här förenas tre grundförutsättningar för en god sakprosa: akribi (vetenskaplig exakthet, reds anm), samhällsrelevans och ett flyhänt språk. Holger Weiss bok hade aldrig kunnat skrivas av en journalist. Boken baseras på gedigna kunskaper i global historia, rådande forskningsläge och en förmåga att behandla ett mycket omfattande källmaterial och göra detta tillgängligt för en intresserad läsekrets.
Ämnet då? Kan verkligen forskarna skriva om det som för stunden är relevant i samhällsdebatten? Är inte forskarna lite världsfrånvända och i huvudsak intresserade av att kommunicera med sina gelikar? Om så vore fallet hade Holger Weiss och forskarkollegorna inom humaniora och samhällsvetenskap inte valt att publicera sig på svenska.
Inte heller hade forskaren som i exemplet Slavhandel och slaveri under svensk flagg valt att problematisera slaveriets historia genom att undersöka den roll som slaveriet som institution spelat i den svenska historien.
Den transatlantiska slavhandeln är ett av svenska historikers viktigare undersökningsområden. I en tid av grasserande rasism och historierevisionism är ämnet mer centralt än på länge.
Här hade Augustprisjuryn, Jan Eklund och många andra kunnat göra en betydande insats: att läsa Holger Weiss bok. För Augustpriset är det för sent för denna gång, men det fina med böcker är att de finns kvar så varför inte, åtminstone i detta fall, bemöda sig med att läsa den?
Jonas M Nordin
docent i historisk arkeologi och gästforskare vid Stanforduniversitetet