Faran med att vara ostalgisk
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Det är kult! Man kan boka "Stasisviten" på hotellet som inrett alla rum som på DDR-tiden och åka Trabant - det enda bilmärke som vanligt folk kunde köpa i DDR, efter cirka 12 års kötid. (Fast partitopparna hade Volvo.)
Den sedan 1990-talet blomstrande östnostalgin, kallad ostalgie, ger elak smak i munnen. Utanför Mur- och DDR-museerna i Berlin stöter jag ihop med försäljare av unkna kommunistsymboler. Butiker och internetsajter erbjuder DDR-prylar av alla slag. DDR ger klirr i kassan. Vilken ironi rymmer ej blott detta konstaterande, för den som någorlunda kan sin historia!
Efter "ostalgiska" filmsuccén Good-Bye Lenin har de stora tv-kanalerna i Tyskland visat underhållningsprogram om DDR-tiden. Före detta östtyskar går glatt på ostalgie-partyn i partiskjortor och stasiuniformer.
Jag vacklar ut från Murmuseet vid Checkpoint Charlie, omtumlad av starka berättelser om alla som sköts till döds när de försökte ta sig från Öst- till Västberlin. Jag har bläddrat i pärmen med namn på tiotusentals försvunna personer som man alltjämt söker anhöriga till. Människor som dog i samband med att kommunisterna efter andra världskriget tog över ett antal av nazisternas koncentrationsläger i Östtyskland och internerade över 100 000 östeuropéer.
Tyskland framhålls ofta som ett land som lyckats göra upp med sin mörka 1900-talshistoria. Det må gälla första halvan av seklet. Minnesplatsen över Förintelsens offer är värdig, gripande och gränslöst sorglig. Jag lämnar dess museum i tårar. Individer träder fram genom brev och dagböcker. Det är nästan outhärdligt.
Ingen skulle öppet trivialisera nazitiden genom att säga att "det var mycket som var bra också" - ett uttalande som är vanliga bland "ostalgiker". Några unga ryssar uppgav i tv härförleden att "visserligen dog några under Stalintiden - men det var ordning och reda!".
Ostalgien och DDR-geschäftet vittnar om beklämmande okunskap - 18 år efter murens fall. Följaktligen kan försäljaren vid Spree försöka kränga på mig hammaren och skäran - men inte hakkorset. Men de som förföljdes och mördades av DDR-diktaturen är också värda hänsyn. De vita korsen över skjutna östflyktingar stämmer till eftertanke där de dyker upp här och var i Berlin.
Ostalgien härleds bland annat ur östtyskars behov av att hävda sig, eftersom de tycker att västtyskarna ser ned på dem. Problemet är att det visat sig finnas ett samband mellan den jippobetonade DDR-nostalgin och ett svagt stöd för systemet i det återförenade Tyskland. Okunskap om DDR-diktaturen parad med DDR-nostalgi kan således leda till sämre respekt för demokratin. Det är mycket oroväckande, särskilt som högerextremismen fått fotfäste i östra Tyskland.