Jeppe nickar ivrigt när jag kommer in genom dörren. Då och då slänger han huvudet åt sidorna. Jeppe är en blågul ara och härstammar från Sydamerikas regnskogar. Nu bor han i lägenhet hos Jeanette Gustavsson i Sköndal, strax utanför Stockholm.
– Han blir uppspelt när det kommer någon. Titta hur hans pupiller förminskas och vidgas. Det syns också här, säger Jeanette Gustavsson och pekar strax ovanför Jeppes ögon. Det annars vita fjäderpartiet har fått en lätt rodnad.
Blågul ara är en av de vanligaste papegojorna i fångenskap och den är väldigt sällskapssjuk.
– Diskar jag sitter han på axeln, äter jag vill han vara med och äta och ser jag på tv är han med mig i soffan. Men på kvällen stänger jag in honom i hans bur för att han ska sova, säger Jeanette medan Jeppe lägger sig på rygg i hennes knä. Han kråmar sig och vill ha uppmärksamhet.
Men det sällskapliga har också en baksida. Papegojor mår inte bra av att vara ensamma för länge, och de kan också bli svartsjuka.
– Eftersom de är så utpräglade enmansdjur kan det bli problem när någon annan får uppmärksamhet. En gång när jag kramade en vän bet Jeppe vännen hårt. Jag vet andra som fått göra sig av med sin papegoja då de träffat en ny partner.
Jeppe hoppar ner från Jeanettes axel, sätter sig på min och vill dra mig i håret. Han tittar nyfiket och nära och den kraftfulla näbben ser nästan ut som en avbitartång. Jeanette tar bort honom och Jeppe börjar slå kullerbyttor medan han hänger med näbben i hennes pekfinger.
– Det är som att ha ett barn, säger hon och understryker att den som vill skaffa en papegoja ska fundera noga innan.
Eftersom papegojor kan bli nästan 60 år i fångenskap är det ofta ett livslångt åtagande. De är högljudda, smutsar ner och är dyra i inköp. Dessutom gnager de sönder det mesta. Jeanette visar en köksstol som ser ut som om någon täljt med kniv i den. Det kan också vara svårt att hitta ett tillfälligt hem åt sin fågel när man reser bort, eftersom få är vana att ta hand om papegojor.
– Ibland undrar jag så klart vad jag gett mig in på, men jag kan inte sluta fascineras över deras barnsliga sätt, och deras fantastiska fjädrar.
Jeppe, liksom många papegojor, härmar ett och annat ord. Han kan säga ”hej”, ”hej då”, ”god natt” och ”sluta nu”. Han gillar att åka bil och Jeanette tar gärna med honom ut när det är lite varmare. Många vingklipper sina papegojor så att de inte ska kunna flyga, men inte Jeanette. När de går ut har han en sele på sig och ett nästan tio meter långt koppel.
När jag ska gå börjar Jeppe återigen nicka intensivt med huvudet. Rodnaden syns liksom de pulserande pupillerna. Men Jeppe tittar inte på mig. Han har fått syn på sig själv i spegeln och nickar ivrigare än någonsin.