Den 5 oktober slöt Sverige ett avtal med Afghanistan om återvändande. I praktiken betyder det att Sverige nu kan utvisa unga människor till ett land de i stort sett aldrig satt sin fot i genom att många vuxit upp i Iran; dessutom till ett land som Utrikesdepartementet kraftigt avråder svenskar att resa till på grund av säkerhetsläget. Är du asylsökande men får avslag kan du däremot från den dag du fyller 18 år utvisas även helt utan ordnat mottagande.
Parallellt med detta skriver Migrationsverket upp många unga asylsökandes ålder till 18 år, ofta på godtyckliga grunder, vilket får till följd att de rättigheter du hade som barn plötsligt dras in från en dag till en annan. För en ensamkommande ungdom betyder det att vårdnadshavare i form av god man försvinner, liksom familje eller HVB-hem.
Asylskäl som tidigare kunde ge barn uppehållstillstånd genom synnerligen ömmande omständigheter är också borttagna.
Får du utvisningsbesked har du inte heller längre rätt till något ekonomiskt bistånd, vilket i praktiken betyder att du blir beroende av annan försörjning, dock utan rätt att arbeta och tjäna pengar. Vad detta kan innebära i form av ett framtida parallellsamhälle med människor som går under jorden torde vara en högst prioriterad fråga för dagens beslutsfattare.
Att Sverige står inför en rad utmaningar är uppenbart. En av dessa utmaningar är den ”brain drain” som sker när tusentals unga människor med stora framtidsvisioner och höga ambitioner tvingas avbryta en i många fall välfungerande integrationsprocess samt avsluta en påbörjad utbildning – och därmed också sina möjligheter till vidare kompetensutveckling och ett framtida bidrag till den gemensamma välfärden.
Detta är mycket beklagligt, inte endast på grund av den osäkerhet och fara för liv samt det psykiska lidande det åsamkar den utvisningsdömda individen, utan också på grund av det resursslöseri det innebär för det svenska samhället. Vi behöver arbetskraft för finansiering av vår gemensamma välfärd.
En annan utmaning är den ökade psykiska ohälsan bland barn och unga. Särskilt påtagligt är detta just nu för målgruppen ensamkommande barn och unga från Afghanistan, som i och med sommarens lagändring och höstens återvändandeavtal inte längre ser en framtid. I skolorna möter vi dagligen dessa elever och deras frustration.
Tidigare mycket motiverade elever tappar tillit och förtroende för vuxenvärlden eller får så stora koncentrationssvårigheter att inlärning omöjliggörs. Självskadebeteende såsom att skära sig på armar och handleder har ökat dramatiskt på många håll runt om i landet och allt fler ungdomar uttalar sig om minskad livslust och visar symptom på uppgivenhet. Några berättar om sina planer på suicid. En del har redan lyckats. Och vuxenvärlden har misslyckats.
Elevhälsans uppgift på en skola är i första hand att arbeta främjande och förebyggande. Just nu släcker vi bränder. Vi erbjuder samtal, vi torkar tårar, vi plåstrar om, vi lyssnar. Vi hoppar över lunchen, vi delar och försöker härbärgera den sorg och bottenlösa förtvivlan dessa barn och unga ger uttryck för. Och förklarar att mer än så kan vi inte göra just nu. Men tag en dag i taget. Det finns en morgondag.
Det är många som nu höjer rösten och ställer sig bakom förslaget om allmän amnesti för dessa utsatta barn och unga – för allas skull. Vi har i Sverige redan rustat för att möta en stor mängd flyktingar som nu inte längre kommer, sedan andrum och stängda gränser satte stopp. Låt oss då åtminstone ta hand om dem vi har här. Skolor har redan startat nya klasser, kommuner har byggt nya HVB-hem, frivilligkrafter har visat på enorma möjligheter och många nyanlända har påbörjat en lyckad integrationsprocess i samhället. Låt oss bygga vidare på detta!
Att dagligen möta utsatta barn och unga och bevittna deras djupa oro över hur framtiden ska bli gör något med ens eget perspektiv på livet. Var och en som fick möjlighet till intressant utbyte med dessa unga människor skulle troligen beröras starkt av dessa möten. Kanske är det för att de påminner oss om vilka vi är och vad vår huvudsakliga uppgift bör vara: Att se till alla människors lika värde.
Om Afghanistan inte anses säkert nog för svenskar kan det väl rimligen inte anses vara det för andra unga människor heller? Att vi inte kan hjälpa alla är naturligtvis en invändning som kommer och som därför lika gärna kan bemötas här direkt. Frågan vi bör ställa oss är nämligen om vi har råd att låta bli. För vår egen skull. Vad kostar ett parallellsamhälle med människor utan möjlighet till delaktighet i samhällslivet? Vad kostar effekterna av ett ökat psykiskt lidande? Vad kostar uteblivna skatteintäkter och arbetskraftsmöjligheter?
Vidare är det självklart varje anständig människas skyldighet att bidra till att konventionen om de mänskliga rättigheterna och konventionen om barnets rättigheter respekteras. I slutändan är det dock våra folkvalda politiker som behöver fatta beslut som går i linje med folkets röst. Det är dags att lyssna! Ompröva beslutet om återvändande och bygg upp istället för att rasera det välkomnande mottagande vi nu redan har skapat. Det är det enda hållbara – både på kort och lång sikt.
Vi vill kunna se våra elever i ögonen och säga att det finns en framtid här även för dem.
Anna Högberg
Skolsköterska, Elevhälsan vid LYSA-enheten, Uppsala
Elisabeth Pettersson
Skolpsykolog, Elevhälsan vid LYSA-enheten, Uppsala
Emma Jörum
Integrationssamordnare, Elevhälsan vid LYSA-enheten, Uppsala
Karin Sehlin
Skolkurator, Elevhälsan vid LYSA-enheten, Uppsala
LÄS OCKSÅ: Han har börjat kalla mig mamma
LÄS OCKSÅ: Vi kan inte avsäga oss ansvaret
LÄS OCKSÅ: Sverige måste fortsätta hålla huvudet högt