Den 22 oktober genomförs en mängd manifestationer i Sverige till stöd för de afghanska pojkar som nu riskerar utvisning från Sverige. Gode män, familjehem, boendepersonal, lärare, läkare, psykologer, kuratorer, socialarbetare, sköterskor med flera kommer att delta i bland annat Stockholm, Malmö, Göteborg, Umeå, Tranås, Motala, Kiruna, Strömstad, Lycksele och Knivsta. För varje dag tillkommer nya platser och det sjuder av frustration, sorg och missnöje!
Sedan januari 2016 är jag god man för ensamkommande flyktingbarn. Höstens bilder på flyende, gråtande människor och den lille döde pojken på stranden träffade mig mitt i hjärtat. Efter genomgången nätkurs och en informationsträff hos Överförmyndaren var det klart. Fyra afghanska pojkar har jag haft hand om – idag är det två.
Den förste valde i april att resa hem igen, då hans mamma gråtande meddelat på telefon att hon inte klarade sig utan honom. Då familjen fanns i Iran måste han fly vidare från Kabul, dit han skickades med flyg i juli. Han hörde av sig då han hade landat, men sedan blev det tyst. Vad som hänt honom går bara att fantisera om, men jag fruktar det värsta.
I våras blev jag också god man för en 16-årig hazar, tillhörig ett folk som behandlas mycket illa i Afghanistan. Han flydde då en död taliban hade hittats utanför hans hus. Talibanerna sökte efter honom, då de felaktigt ansåg att han hade utfört mordet. Hans mamma sa åt honom att fly. Hans resa genom Europa tog nästan tre månader. I juli 2015 kom han sjuk och utblottad till Malmö, där han sökte asyl. Migrationsverket tolkade hans ålder till 16 år – afghaner vet inte exakt när de är födda eftersom man inte firar födelsedagar.
Han placerades först i ett familjehem i södra Sverige, där han for mycket illa. Då socialförvaltningen stängt hemmet flyttades han till ett HVB-boende utanför Uppsala. Han har lärt sig svenska förvånansvärt snabbt, är flitig och duktig i skolan och vill bli tandläkare. Hans framåtanda och framtidshopp är beundransvärt!
I maj kallades vi till Migrationsverket för utredningssamtal. Jag hade bland annat dokumenterat hans berättelse, vi hade en kopia på hans tazkira (afghansk identitetshandling) samt ett uttalande om ”rimlig ålder” från Socialförvaltningen. Vi hade god kontakt med det offentliga biträdet och såg fram emot ett permanent uppehållstillstånd.
Mötet på Migrationsverket blev inte vidare trevligt. Under tre timmar förhördes pojken om sin hemby, namn på byar, städer, berg och floder, om släktingar, andra folkslag, varifrån han fått pengar till resan och så vidare. Till slut var vi alldeles vimmelkantiga!
I början av augusti kom beslutet: Uppskrivning till 19 år och utvisning från Sverige. Skälen var att han ”lämnat motstridiga uppgifter om sin ålder” och att hans berättelse inte var trovärdig.
Hans telefonkontakter med mamman låg honom i fatet och det fanns inget ”personligt hot”. Att hotbilden i Afghanistan successivt försämras, och att han sedan början av juli inte lyckats få kontakt med sin mamma är inget som Migrationsverket bryr sig om! Tolkningen visade sig också vara undermålig.
Den icke auktoriserade tolken hade farsi (persiska) som språk och förstod inte allt som pojken sa. Bland annat missade han den döde talibanen, missar som var omöjliga för oss att förstå!
Omedelbart efter uppskrivningen i ålder avskrevs jag som god man. Beslutet överklagades ändå och i november ska pojken till förvaltningsrätten. Men då måste han tala för sig själv!
Två andra afghanska pojkar är jag ännu god man för. Båda är från Iran, där de hela sitt liv varit illegala flyktingar. De bär på djupa trauman, både från Iran och från resan genom Europa.
De har sett fruktanvärda saker under vandringen i bergen mellan Iran och Turkiet, de har berättat om skräcken då de satt i gummibåtarna på Medelhavet, om skrupelfria smugglares behandling och krav på betalning (ca 3000 euro från Grekland till Sverige). Under bilresan i Pakistan kunde de packa in fyra personer på varandra i bakluckan. Genom Österrike stuvades flyktingarna stående tätt ihop och utan vatten i en lastbil utan ventilation.
1 december 2015 sökte de asyl i Sverige. Den ene pojken bor fortfarande i asylboende, men har i höst äntligen fått börja i skolan. Han trivs bra där och vi har god kontakt. Han vill stanna i Sverige, utbilda sig och bli polis! Men han sover dåligt, har ingen matlust och grips ibland av självdestruktiva tankar.
Helt nyligen berättade han varför han flytt från Iran: Det fanns en iransk flicka som han blivit förälskad i. Flickans pappa förbjöd relationen och hotade pojken till livet. Hans mamma sa då att han måste fly – i hans ställe blev en yngre bror misshandlad. Hans skuldkänslor har ökat då han fått höra att familjen tvingats flytta. Telefonen fungerar inte och ingen vet vart de tagit vägen.
Den andre pojken är mycket mager, tydligt traumatiserad, sover dåligt och gråter mycket. Då jag stryker honom över håret och håller hans hand tycks han bli lite lugnare. Den senaste tiden har han börjat kalla mig mamma. I ett enskilt samtal i somras fick jag till sist veta att hans pappa var ”borta” sedan många år och att han vuxit upp hos sin moster och hennes man.
Hans båda äldre bröder är döda och han tvingades se på då den ene hängdes. Hans mamma och en liten halvbror har han bara träffat någon gång om året, men han saknar dem. Han lämnade Iran för att han blev utslängd av mosterns man, men han vet inte varför. Sedan slutet av augusti bor han i familjehem och verkar lite tryggare där.
Först nu har han gått med på samtalshjälp på Cosmos (asylhälsan) – men han vill bara lyssna och jag ska vara med. På dagtid kämpar han på, går i skolan och tränar fotboll med Sirius. Då jag senast träffade honom grät han mycket och avslöjade efter en stund att en kompis på asylboendet hade tagit livet av sig.
I juni i år meddelade Migrationsverkets chef Mikael Ribbenvik följande: Om det inte är uppenbart för alla att ensamkommande barn är över 18 år så ska man inte skriva upp åldern. Även Justitieombudsmannen har i juni meddelat: ”Asylsökandes uppgivna ålder gäller”. Men på Migrationsverket kräver man att den asylsökande ska kunna styrka eller göra trovärdigt vem han är, varifrån han kommer, varför han kommit till Sverige och hur gammal han är. Vart tar rättssäkerheten vägen då man plötsligt är skyldig till dess man bevisat att man är oskyldig?
Min vädjan till Migrationsverket: Sluta med er omänskliga behandling av de redan traumatiserade ensamkommande barnen! Er tolkning och tillämpning av asyllagen och de godtyckliga åldersuppskrivningarna, som nu tycks ha blivit praxis, syftar enbart till att kasta ut så många som möjligt.
Var finns hänsynen till Barnkonventionen, som ska bli lag, och de grundläggande mänskliga rättigheterna? Låt oss inte tvingas uppleva något som liknar ”baltutlämningen” 1946, fast större till omfånget. Och uppdatera för guds skull er landinformation om Afghanistan. Situationen för människorna där försämras för varje dag som går, särskilt för hazarerna.
Min vädjan till regeringen och politikerna: Gör om och gör rätt. Låt de afghanska pojkarna få stanna i Sverige! I grunden är de starka och målinriktade pojkar, som mot alla odds har lyckats ta sig till Sverige. De är en framtida tillgång för vårt land. Gör vad ni kan som politiker för att informera allmänheten om verkligheten i syfte att vända den oinitierade och främlingsfientliga opinionen. Vi har råd att ta hand om de afghanska flyktingpojkarna.
Jag vill inte behöva skämmas för att vara svensk!
Rut Boström
God man
LÄS OCKSÅ: Vi kan inte avsäga oss ansvaret
LÄS OCKSÅ: Sverige måste fortsätta hålla huvudet högt
LÄS OCKSÅ: Vi vill kunna se eleverna i ögonen och säga att de har en framtid