Sverige måste fortsätta hålla huvudet högt

Peter Marinko (bilden), Kristina Axell och Amil Sarsour om utvisningarna av flyktingbarn till Afghanistan.

Foto: Fotograf saknas!

Debatt2016-10-20 19:30
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I vårt nätverk av gode män till ensamkommande barn i Uppsala ingår över 300 personer. Vi har bland annat uppdrag för ensamkommande barn som tillhör den utsatta folkgruppen hazarer från Afghanistan, och barn med afghansk bakgrund som levt som statslösa i Iran. Vi är också aktiva i Rädda Barnens lokalförening i Uppsala.

Vi är oerhört bekymrade över Sveriges skärpta asyllagar och striktare tillämpning och vet nu att dessa slår hårt mot asylsökande unga människor.

Rädda Barnen publicerade för en tid sen en rapport om läget i Afghanistan. Av rapporten framgår att Afghanistan är ett av de sämsta länderna i världen för barn att växa upp i. Våldet har ökat markant de senaste två åren. Våldet drabbar också barnen. Under det första halvåret 2016 var vart tredje dödsfall ett barn. Rekryteringen av barn till väpnade grupper har dubblerats sedan 2014. Våldsattacker mot skolor har ökat med 110 procent sedan 2013. Varje år dör 94 000 barn före fem års ålder till följd av bristen på fungerande hälso- och sjukvård. 40 procent av befolkningen lever i fattigdom. Det är svårt att hävda att Afghanistan är ett säkert land att återvända till.

Det är mot förhållandena i Afghanistan som dessa ensamkommande barns asylskäl prövas – det gäller även de barn som är födda och uppvuxna i Iran och aldrig satt sin fot i landet. Mot bakgrund av detta är vi djupt bekymrade över det avtal som Sverige ingått med Afghanistans regering, vilket kommer att resultera i återsändande av ett stort antal unga asylsökande som fått sin ålder uppskriven. Då även flyktingar från flera andra länder ska sändas tillbaka, kommer landet att ställas inför oöverstigliga problem. De bistånd som utlovats kommer tyvärr knappast de behövande tillgodo.

Genom en nära kontakt med de ensamkommande barn vi företräder har vi uppmärksammat flera brister i det svenska asylförfarandet.

• Asylprocessen är inte rättssäker. Vi har själva upplevt hur tolkar brister i kompetens och inte förmedlar korrekt information. Men också bristande kunskaper på Migrationsverket om det posttraumatiska stressyndrom som många barn uppvisar. Minnesförlust, koncentrationssvårigheter och sömnsvårigheter är vanliga symtom. Detta kan i sin tur göra det svårt att ta till sig information och att föra ett logiskt resonemang. Något som Migrationsverket inte tar hänsyn till när de bedömer om en person lämnat trovärdiga uppgifter.

• Migrationsverket grundar sina beslut på inaktuella landsbedömningar, trots att information från icke-statliga organisationer som arbetar i Afghanistan borde ingå i Migrationsverkets bedömningsunderlag. Vi finner det anmärkningsvärt att Utrikesdepartementet avråder svenskar från att resa till Afghanistan, samtidigt som Migrationsverket bedömer att det är säkert för afghaner att återvända dit.

• Ungdomar får sin ålder uppskriven på godtyckliga grunder, och får därpå ett snabbt avslag på sin asylansökan. Det för med sig att de över en natt förlorar den trygghet de haft som barn genom särskilda boenden och god man, och lämnas åt sitt öde, utan något som helst stöd av samhället.

Vår uppfattning är att tolkningen och tillämpningen av den nya asyllagen på kort tid verkar ha lett till en inhuman beslutspraxis inom Migrationsverket. Vi ser konsekvenserna i våra uppdrag. Ensamkommande ungdomar som mår mycket dåligt psykiskt, skadar sig själva och överväger självmord. Men också ensamkommande ungdomar som nu går under jorden och i likhet med andra ungdomarna hamnar på gatan, med stor risk för ökad utsatthet och kriminalitet.

Våra olika resurser är utan tvivel ansträngda, men vi är också tagna av det engagemang som många människor visar både privat och i sina arbeten visavi dessa ungdomar. Det finns gott hopp att landet får ett bra utbyte med alla de insatser som görs nu och framöver.

Vi anser att Sverige kan fortsätta att hålla huvudet högt om vi mildrar tillämpningen och visar ett humanitärt ansikte.

Peter Marinko
Nätverket för gode män till ensamkommande barn i Uppsala
Kristina Axell
Rädda Barnen, Uppsala
Amil Sarsour
Samarbetsorganisation för Invandrarföreningar i Uppsala

LÄS OCKSÅ: Han har börjat kalla mig mamma
LÄS OCKSÅ: Vi kan inte avsäga oss ansvaret
LÄS OCKSÅ: Vi vill kunna se eleverna i ögonen och säga att de har en framtid

Läs mer om