Som ordförande var jag 2012 ansvarig för beslutet om den offentliga konsten på Paradgatan. Jag vill nu redogöra för hur kulturnämnden resonerade.
LÄS MER: Cristina Karlstam: "Ansvariga bör redovisa fakta"
Till grund för beslutsprocessen i konstnärliga frågor ligger principen om armlängds avstånd. Principen förhindrar att politiker bestämmer vilka pjäser som ska spelas på teatern, vilka böcker biblioteken ska köpa in och givetvis också vilka motiv en konstnär ska välja. Sådana beslut ska överlämnas till professionen, nämligen teaterchefen, bibliotekschefen eller konstnären. Kulturnämnden ska i konstärenden se till att kulturförvaltningen ger förslag på konstnärer och projekt som utvecklar det offentliga rummet samt håller hög kvalitet.
När Uppsala Paradgata skulle förses med offentlig konst var kulturförvaltningens förslag på konstnär Erik Krikortz. Hans konstnärskap håller hög klass och han är känd just för sina konstverk i offentlig miljö. Därför beslutade nämnden 2011 att ge honom uppdraget att utforma ett förslag.
När förslaget var färdigt 2012 ansåg de flesta att hans idé, att hämta konstnärliga ”souvenirer” från t.ex. Barcelona, Mazar al Sharif, San Fransisco, och därigenom låta världen utanför Uppsala bli representerad på stadens nya paradgata, var lika lättfattlig som bra. Enskildheter i förslaget vållade dock en enorm debatt. Men majoriteten respekterade att konstnären själv måste få skapa helheten.
Moderaterna reserverade sig, eftersom de menade att konsten skulle utformas på ett sätt som huvudsakligen bygger på Uppsalas kärnvärden. De ville att konsten i större utsträckning skulle hylla Uppsala och bemärkta Uppsalabor.
Om moderaternas förslag hade blivit nämndens beslut hade Uppsala slagit in på en konservativ och lokalpatriotisk väg som inte representerar Uppsala av idag. Vårt rykte som kulturstad hade skadats om en etablerad konstnärs förslag skulle förkastas för att han inte lyfter fram Uppsala tillräckligt mycket!
Stefan Hanna och Olle Romlin (C) sätter nu även de Uppsalas rykte på spel. De väljer att tolka Krikortz verk som en DDR-hyllning och bortser därmed från vad som framgår om projektet av dokument som de själva tagit del av. ”Ta bort!” heter det. Centern var 2012 med på att valet av motiv för målningen på markvärmecentralen skulle utformas av konstnären i dialog med förvaltningen. Tre år senare försöker man komma ifrån sitt ansvar. Och om Uppsala skulle måla över ett konstverk av Erik Krikortz blir det en jätteskandal både i Sverige och utomlands!
Enskilda moderater tolkar också väggmålningen som en DDR-hyllning. Jag gör iakttagelsen att i fråga om synen på konst, armlängds avstånd och konstnärlig frihet är det skillnad mellan Folkpartiet liberalerna, som alltid har varit ett liberalt parti, och partier som Centern och Moderaterna som först under senare år har börjat kalla sig för liberala. De senare förmår helt enkelt inte stå upp för liberala principer när debatten hårdnar.
Många har frågat hur kulturnämnden hade resonerat om konstnären föreslagit en väggmålning från Tredje riket eller liknande. Men vi måste diskutera denna väggmålning, ingen annan. Mitt intryck är att konstnärer sätter sina yrkesliv på spel varje gång de visar sina verk. Detta präglar definitivt vilka val de gör. Mitt intryck är också att konstnärer inte sparkar nedåt, på offer eller missgynnade grupper. Däremot uttrycker konstnärer ofta kritik av makten och det etablerade samhället.
Jag och Folkpartiet står bakom beslutet om konsten på Paradgatan. Vi ser fram emot att verket färdigställs.
FLER INLÄGG I DEBATTEN:
Politikerna kommenterar konstverket: "Paradgatans svarta fläck"
Ledare: DDR-kitsch på paradgatan
Konstnären: "Konstverket ingår i ett större sammanhang"
"Totalitär kitsch ställer inga frågor"
Arne Sandemo (M): "Det här var inte bra"
UNT:s läsare om konstverket: "Förolämpande och stilvidrigt"