Jag måste tillstå att det är förvånande att se de snabba och ilskna reaktionerna som konstnären Erik Krikortz citat av en kitschig muralmålning från DDR i Carolinabacken väcker. Och på samma gång extremt förutsägbart. Vi vet ju allt för väl att de som i allmänhet är snabba med att kommentera verk i offentligheten inte för ett ögonblick kan föreställa sig konst som något annat är en prydnad eller lovsång. Gör man ett verk som föreställer en groda så handlar det naturligtvis om att man älskar grodor. Lånar man element från en totalitär stad som DDR så handlar det självfallet om att hylla den totalitära staten och ringakta dess offer. Min gissning är att de här människorna inte trivs särskilt bra på konstmuseer, eftersom golv och väggar formligen dignar av lovsånger till märkliga ting. Var är exempelvis Moderna museets enorma och mycket populära målning ”Wilhelm Tells gåta” av Salvador Dalí för bisarr kärleksförklaring? Är det den surrealistiska figurens tre meter långa skinka som saluteras?
Förlåt, jag vet att ironi inte är ett fungerande grepp i ett samtal om offentlig konst, men det är också väldigt svårt att bemöta en konstsyn utan djup och utan något som helst förtroende för betraktarens reflekterande förmåga. Vi talar helt enkelt om helt olika saker. Är man verkligen bergis på att ett konstverk är ett skyltfönster som vill lyfta fram och sälja en vara – tja, då har jag all förståelse för att man blir illa berörd av ett DDR-citat.
För mig framstår Erik Krikortz egen tanke om att spela på de konnotationer ordet paradgata för med sig som fullkomligt logisk. Man skulle också kunna tillägga att öststatsestetiken, med alla sina märkliga inslag av blind tro och förljugen glädje, rent formmässigt har spelat en stor roll, åtminstone för oss som var barn när muren föll och har kunnat resa fritt i Europa och utan skygglappar se kollisionen mellan öst och väst.
Om Erik Krikortz projekt är bra? Kalla mig gärna trög eller konservativ, men jag väntar tills det är klart innan jag bildar mig en tydlig uppfattning.