– Det gäller att se fördelarna med både förtätningens och rymlighetens möjligheter när man bygger. Ofta bygger man lite för mycket och lite för trångt, vilket förstör båda kvaliteterna, säger Per G Berg, professor vid Institutionen för stad och land vid Sveriges lantbruksuniversitet.
Vi står på August Södermans väg i Gottsunda. Och här visar han exempel på både lyckade och problematiska förtätningar som gjorts. Forskarna har intervjuat de boende om hur de upplever byggen som gjorts. Och resultaten pekar på stora skillnader.
På 1990-talet byggdes hus på gamla parkeringsytor. De som redan bodde i området tyckte att de nya husen snarast gjorde boendemiljön bättre, eftersom det blev ett ytterligare skydd mot trafiken på gatan. I nästa skede, på 2010-talet, byggde man radhus i en skogsdunge mellan husen. Men det förstörde en del av närmiljön.
– Man tog bort en del av allmänningen, och privatiserade en yta där barnen lekt i 15–20 år. Så trots att de här husen är i mindre skala än det man byggde tidigare så är det en sämre förtätning, säger Per G Berg.
Han säger att idén om hur tätt det ska vara mellan husen varierat mellan epokerna. Gunnar Leches stadsplan där det var 60–70 meter mellan huskropparna, som i Tuna Backar, är den ena extremen. Dagens byggande, där avståndet kan krypa ner till 10 meter som minst, är extremt åt andra hållet.
– Leche hade en idé att när man stod på balkongen och tittade ut skulle man inte se om kvinnan i huset mitt emot var naken. Men det blir lite för långt mellan husen, och det går åt väldigt mycket mark. Det finns positiva faktorer med täthet också, att människor kommer närmare varandra, säger Per G Berg.
Idealet vill han lägga på någonstans kring 20 meter för trevåningshus, vilket är ett mått som gällt väldigt länge. När husen kommer 10 meter från varandra blir ljusinsläppet sämre och risken för insyn större.
Nu ska det byggas mycket och snabbt igen. Tendensen är att man ofta bygger lite för högt, gör husen lite för tjocka och gårdarna lite för små.
– Om man jämför medelhöjden i Luthagen är det knappt fem våningar. I Industristaden är det drygt sex våningar och gårdarna 30 procent mindre. Det är inte så dramatisk skillnad, men gör väldigt mycket för upplevelsen.
På innergårdarna i Industristaden blir det otrevligt att vistas för många, man upplever det som att de i husen runt omkring står och tittar ner på en, enligt Per G Berg.
– Men enskilda höghus är aldrig ett problem. Om de utformas väl kan de på lämpliga ställen bli ett landmärke, säger han.
I Rosendal ser han också exempel på hur det blivit lite för tätt. När husen blir tjockare blir det mörkare inomhus, vilket förstärks när avståndet mellan fasaderna blir för litet.
– När Byggvesta presenterade det första projektet för sitt kvarter i södra Rosendal såg det väldigt fint ut. Man låg väldigt bra på täthetsindex och rymlighetsindex. Sen, innan detaljplanen antogs, gjorde man husen lite tjockare och gårdarna lite mindre för att få in mer lägenhetsyta. Och rymlighetsindexet sjönk som en sten, men även tätheten försämrades. Man var tvungen att bygga plank på gården för att skydda mot insyn, vilket gör att avstånden mellan människorna blir längre, säger Per G Berg.
Men han säger att Rosendalsområdet ändå varit ett steg framåt jämfört med Industristaden.
Läs mer: Så ska Uppsala växa sig större än dagens Malmö
Läs mer: Avloppsnätet bromsar utbyggnad utanför Uppsala
Tyck till: Hur vill du se framtidens Uppsala? Mejla på uppsalavaxer@unt.se.