Snart ett år har gått sedan två poliser knackade på hemma hos Helena och informerade henne om att hennes sambo Sofia, kvinnan i texten bredvid, dött i självmord.
– Jag trodde först att det var ett misstag. Man tror inte att något sådant kan hända, säger Helena.
LÄS MER: Hon tog sitt liv på psykakuten
Poliserna frågade om hon ville träffa en präst. Någon stödkontakt från sjukhuset erbjöds Helena inte.
– Jag vet att min mobil krånglade just då men de kunde ha ringt min fasta telefon eller skickat snigelpost. Vad som helst för att visa att de fanns där och tog ansvar, säger hon.
Som tur var hade Helena sedan tidigare kontakt med en kurator som kom hem till henne inom en halvtimme. Hon fortsatte sedan gå hos kuratorn en gång i veckan under flera månader.
– Varje gång vi sågs grät jag hela tiden över det som hänt. Sofia mådde dåligt under hela vår tid tillsammans, men hon var samtidigt så jäkla stark. Hon kämpade verkligen in i det sista.
Enligt Helena var Sofia också på bättringsvägen. Hon hade fått gå i en särskild form av terapi med en behandlare hon trivdes med. Men det varade bara ett visst antal veckor. Därefter fick Sofia elbehandling, ECT. Normalt sett ges ECT 5-12 gånger. Sofia fick det vid 45 tillfällen
– Det är så sorgligt hur vårdslöst hon behandlades, säger Helena och tar fram en liten gul lapp.
Det är ett handskrivet brev från Sofia där hon bland annat beskriver hur rädd och övergiven hon känner sig av psykiatrin.
– Precis efter att hon dött kände jag att vården hade dödat henne, hur hårt det än låter. Det här skulle ju inte få hända. Jag såg min framtid med Sofia, hur vi skulle bli två tandlösa gummor tillsammans.
Helena har själv haft kontakt med psykiatrin vid Akademiska sedan flera år och säger att hon har mestadels goda erfarenheter. Men för några månader sedan slutade hennes behandlare och nu står hon utan vård. Men Helena vägrar ge upp.
– Om inte jag får vård så går jag under. Det vet jag och därför kämpar jag vidare. Jag vet också hur bra psykiatrin är när den faktiskt fungerar. Men det är inte lätt att orka stå på sig, som tur är har jag ett bra socialt skyddsnät.
Varje dag som går tänker Helena på Sofia. Hon beskriver hur sorgen går i cykler av ilska och uppgivenhet. Ibland ifrågasätter Helena sig själv om hon inte kunde ha gjort mer.
– Då måste jag påminna mig om att min uppgift var att älska Sofia, och det gjorde jag. Psykiatrins uppgift var att ge henne vård och de misslyckades.
LÄS MER: Nu granskar vi psykiatrin igen
LÄS MER: Anmälningarna mot psykiatrin ökar kraftigt
LÄS MER: Ett barn försöker ta sitt liv
REAGERA: Vad tänker du om psykiatrin
Fotnot: Helena och Sofia heter egentligen något annat