Den kompakta staden blir inte hållbar bara för att politiker önskar det. Liksom biltillverkaren måste krocktesta för att övertyga om en ny modells högre säkerhet och fröförsäljaren försöksodla för att övertyga om det nya utsädets multiresistens och högavkastning, måste stadsplaneraren visa hur det går att leverera en ökad ekologiskt, socialt, ekonomiskt och kulturellt färgad hållbarhet genom att förtäta boendet.
LÄS MER: Maria Gardfjell och Emma Hult – Tätare är grönare (replik)
LÄS MER: Alexander Ståhle – Stad är täthet (replik)
Men i sitt svar på mina förbehåll till Uppsalapolitikernas förtätningsiver (6/7) upprepar Maria Gardfjell och Emma Hult (17/7) de förhoppningar och allmänna resonemang kring sambanden mellan förtätning, bilanvändning, kollektivtrafik och energieffektivisering, med vilka politiker och tjänstemän valt att sälja den kompakta staden som förebild för hållbara stadsmiljöer.
Det närmaste de kommer en precisering av ett garanterat innehåll av hållbarhetsförstärkning av Uppsalas stadsmiljö är hänvisningen till att jag borde läsa de öppna samrådshandlingarna för Ulleråker, som sägs innehålla en detaljerad analys av hållbarhetens alla dimensioner.
Visst läste jag de öppna handlingarna om Ulleråker, innan jag tog det som exempel. Men snälla, det är inte en hållbarhetsanalys som kompletterar planprogrammet i en bilaga utan en i sammanhanget ovanligt innehållsrik inventering av områdets miljövärden och funderingar kring möjliga konsekvenser av ny bebyggelse. I sitt upplägg ansluter bilagan till riktlinjerna för en miljökonsekvensbeskrivning enligt MKB-förordningen. Den imponerar genom att finnas med i diskussionen redan på programstadiet, eftersom en MKB normalt krävs av Plan- och bygglagen först vid detaljplanering av ett större byggprojekt.
Tanken slår mig att ni politiker kanske inte förstår vad hållbarhet innebär och inte vet hur en hållbar stad i praktiken ska byggas och fungera. Jag blir fundersam när jag noterar hur ni vänder uppochned på begreppsvärlden och ser en utvidgad MKB, med verbala bedömningar av konsekvenser av en ny stadsdel på närmiljön, som ett instrument för att leverera en ökad hållbarhet i Uppsala och Ulleråker.
Ni ser sprawling-samhället, ett i allt väsentligt amerikanskt fenomen, med stänk av imitation i 60- och 70-talens svenska mode av spatiösa villamattor, som en motpol till den kompakta staden. Ingen har visat, att ett typiskt sprawling-samhälle är hållbart, så det är knappast intressant som jämförelse i sammanhanget. Men de mest omfattande litteraturöversikterna av utbredda samhällen finner både positiva och negativa effekter av utbredning, en erfarenhet man för 15 år sedan försökte bygga in i en europeisk policy för polycentricitet i stadsutvecklingen. Jag hittar inte den policyn i Uppsalas framtidsplaner.
En annan policy jag inte heller hittar i Ulleråker-planerna är kopplad till hållbarhetsindikatorn friyta, alltså den yta i omedelbar anslutning till en fastighet som enligt Plan- och bygglagen ska avsättas för lek och utevistelse. Lagen saknar dessvärre formella riktlinjer för storlek och kvalitet av friyta – det närmaste man kommer är en rekommendation i en skrift av Boverket från 1975, enligt vilken friytan ska vara lika stor som bostadsytan, utöver att det ska finnas en lekpark om 2 000 kvadratmeter och en bollplan om 1 000 kvadratmeter inom 300 meter från entré. Om man antar en genomsnittlig planerad bostadsyta om 60 kvadratmeter i Ulleråker innebär det, att halva området ska avsättas som friyta.
Den internationella litteratur som Alexander Ståhle i sin replik (14/7) tar stöd av för att ifrågasätta mina invändningar mot förtätning handlar inte om förtätning utan om jämförelser mellan stad och land.
Men den andas ändå en ödmjukhet inför de komplexa sambanden mellan stad, befolkningstäthet, transporter, hälsa och arbete. I till exempel sin tolkning av sambanden mellan invånarantal och resmönster i Aten, där kollektivtrafiken är primitiv jämfört med i Uppsala, landar en av de åberopade forskarna, Milakis, i slutsatsen, att det inte ens i Västeuropas storstäder finns generella samband mellan kollektivresande och invånarantal.
Sallis, en annan åberopad forskare, refererar till en studie av att personer med gång- eller cykelavstånd till till exempel affärer får mera motion än de som bor på bilavstånd. Tillåt mig dock påminna om en färsk studie från Oslo, där frekvensen av patienter med akut hjärtinfarkt är betydligt högre i den täta innerstaden än i glesa ytterområden. Författaren menar, att positiva effekter av tät stad uppvägs av negativa faktorer, såsom mindre tillgång till grönområden, litet solinflöde, fler fast-food barer, låg fysisk aktivitet på grund av rädsla för överfall samt högre exponering för trafikbuller och luftförorening.
I båda replikerna antas att förtätning reducerar konsumtionen av natur och jordbruksmark. Det har jag många invändningar mot, men låt mig bara nämna, att en stad av Uppsalas storlek har ett ekologiskt fotavtryck, för matproduktion, assimilation av koldioxid och annat avfall, som är uppåt 1 000 gånger större än stadens storlek, snålt räknat. Uppsala med sina 49 kvadratkilometer kan alltså ha ett fotavtryck så stort som fyra Uppland. Det blir inte mindre av att ytterligare förtätas.
Nej Uppsala, det här duger inte. Ska ni framstå i annan dager i hållbarhetssammanhang än den ni valde för att driva förtätning av Seminarieparken ända upp till Mark- och miljööverdomstolen krävs politiker med modet att ta sats i Plan- och bygglagens portaluppmaning att främja en god och långsiktigt hållbar livsmiljö. Då kan ni släppa ett ensidigt fokus på förtätning till förmån för ett bredare på urban hållbarhet.
Göran Bengtsson, professor emeritus vid Lunds universitet