I början av juni i år misshandlades en kvinna till döds i sitt hem i Bromma av en man hon haft ett förhållande med. Hon är inte ensam. Mer än en kvinna i månaden dödas av våld i nära relationer i Sverige varje år. För att undvika fler tragedier i framtiden måste samhället bli bättre på att dra lärdom av de dödsfall som inträffar.
Mordet i Bromma har fått stor uppmärksamhet. Det har skrivits otaliga artiklar om det mycket kraftiga våld som till sist blev kvinnans död. Andra liknande fall har gått mer obemärkt förbi i media.
Men det finns många likheter mellan de kvinnor som årligen mister livet på grund av en närståendes våld.
De mördas ofta när de är på väg att lämna eller precis har lämnat mannen. Vi vet också att kvinnorna nästan alltid sökt hjälp av hälso- och sjukvården, socialtjänsten eller andra myndigheter och organisationer dessförinnan. De flesta har dessutom polisanmält mannen för tidigare misshandel eller hot. Men för många av dessa kvinnor gäller att ingen instans kunnat erbjuda tillräckligt skydd och stöd – och ingen lyckas förhindra det som sedan sker.
Åren 2008-2013 dödades i snitt 13 kvinnor per år i Sverige som en konsekvens av våld i nära relationer, enligt Brottsförebyggande rådet. Det är en minskning jämfört med början av 2000-talet. Samtidigt är varje fall där en kvinna mördas ett stort misslyckande för samhället, särskilt som flera av dessa kvinnor borde ha kunnat räddas om rutinerna följts.
Redan 2012 påtalade vi på Nationellt centrum för kvinnofrid vår oro över det dödliga våldet mot kvinnor, och förutsättningarna för de dödsfallsutredningar som Socialstyrelsen skulle genomföra. Socialstyrelsens uppdrag var att ta reda på om kvinnorna fått någon hjälp av samhället och vilka åtgärder som vidtagits, eller inte vidtagits, när de sökt stöd.
Systemfel skulle identifieras och viktiga lärdomar om vad som brustit dras. Det kallades i den allmänna debatten för en ”haverikommission”. Men verkligheten blev en annan. Fyra år senare kan vi konstatera att vår oro var befogad och att målsättningen varit i princip omöjlig att uppnå. Långt ifrån alla fall av dödligt våld i nära relationer utreds, och de utredningar som görs skrapar bara på ytan.
Orsakerna är flera. Lagen begränsar vilka ärenden som alls får granskas. Underrättelser om relevanta fall inkommer sällan direkt från polisen och åklagarmyndigheten, så utredarna tvingas leta efter dessa i medierna istället. Det saknas möjligheter att även inhämta information om gärningsmannen. Utredningarna får dessutom inte påbörjas förrän domen vunnit laga kraft, något som vid överklaganden kan försena processen med flera år.
Allt detta påpekas i den senaste rapporten från Socialstyrelsen om dödsfallsutredningar 2014-2015 som kom i början av det här året. Myndighetens egen slutsats blir att ingen ny kunskap framkommit genom de 31 dödsfall som utretts hittills. Bristerna har även påpekats av Statskontoret i en utvärdering av verksamheten.
Detta är djupt otillfredsställande. Det borde vara dags nu att dödsfallsutredningarna får bli de effektiva redskap för att identifiera fel och brister de var tänkta som. Utredarna måste få möjlighet att knyta till sig landets ledande experter och få tillgång till all relevant information. De måste dessutom få tillräckligt lagstöd för att utföra en utredning värd namnet.
En väl fungerande ”haverikommission” kan sätta press på myndigheterna att ta riskbedömningar och efterföljande skyddsarbete för utsatta kvinnor på större allvar så att fler dödsfall förhindras. Men då räcker det inte med en samlad rapport från Socialstyrelsen varannat år. Vi behöver rapporter efter varje enskilt dödsfall och i förlängningen måste det även gå att utkräva ansvar för fel som begåtts.
Det är i dag en självklarhet att vända på varje sten efter en flygkrasch eller en felbehandling inom vården. På samma sätt måste det bli en självklarhet att göra en noggrann utredning varje gång en kvinna dödats av våld i nära relationer efter att ha sökt hjälp.
Vi sade det 2012 – och vi säger det igen. Det är bråttom. De kvinnor som lever i skräck inför en mans våld kan inte vänta. De behöver kunna lita på att samhället ger dem ett tillräckligt skydd idag.
Gun Heimer
Chef och professor vid Nationellt centrum för kvinnofrid vid Uppsala universitet
LÄS OCKSÅ: Våldet mot kvinnor kan stoppas
LÄS OCKSÅ: Sverige är fortfarande inte jämställt
LÄS OCKSÅ: Att hjälpa husdjuren är att hjälpa kvinnorna
LÄS OCKSÅ: Vi måste sluta skratta med åt plumpa skämt
LÄS OCKSÅ: Lyft aborträtten i FN:s säkerhetsråd