Ett stånkande från fåtöljen

Jo tack, mitt liv på andra sidan 50-strecket har börjat ganska bra. Jag är pigg och rask. Oftast.

5 maj 1916 21:34

Fast det finns vissa opassligheter och lindriga kroppsliga defekter som har börjat dyka upp i mitt liv och som jag inte hade äran att umgås med tidigare. En av dessa är morgonhältan. Den bygger på att dagens allra första promenad (den som alltid går från sängen till toaletten) har blivit betydligt mer stapplig den senaste tiden. Benen är stelare och fötterna liksom rundare (trots närmast uppseendeväckande nykterhet), och detta ger en inte helt ungdomlig morgonhälta. En annan åkomma är grummelöga. Den har jag dock haft ganska länge, och den bygger på att små bokstäver (typ i tidningar, på innehållsförteckningar och doseringsanvisningar) har en tendens att flyta ihop och tappa skärpan hur mycket jag än och gnuggar och kisar och blinkar.

Och så har vi det här med de nya lätena. De fanns inte förr. Jag talar alltså om de nya ansträngningsljud som har börjat dyka upp när man ska ta sig upp ur en djup soffa eller försöka nå ner till ett skosnöre ända nere vid det avlägsna golvet. Jag googlade problemet och fick fram att det går under det utmärkt beskrivande namnet ”gubbstön”. (Det fanns till och med en Facebookgrupp som hette ”Vi som gör gubbstön då vi reser oss ur fåtöljen”. Jag är nu medlem.) Jag tänker på det ordet minst tio gånger om dagen sedan jag lärde mig det. Jag tittar på mina barn som sitter djupt nersjunkna i en fåtölj och sprätter upp som flygekorrar utan minsta ansträngning om det vankas kanelbullar i köket. Men när det är min tur åtföljs det inte särskilt flygekorrliknande uppstigandet av ett högt och stånkande ”AAAAAOOOOOOOJ…” eller andra typer av grymtningar och strupljud.

Och det här har dessutom förvärrats avsevärt av den 50-årspresent som damp ner och som jag inte vet om jag egentligen hade velat ha. Nämligen en halvmara. Alltså 2,1 mil löpning. Inklusive ett träningsprogram som utformats av någon gammal landslagsman i skidskytte, vad jag förstod. Och det träningsprogrammet har jag nu börjat följa. Det är väldigt roligt, men ohyggligt jobbigt för en farbror som tidigare i livet oftast följt den gamla devisen: ”Att springa utan att ha polisen i hälarna tyder på själslig obalans.” Men nu springer jag, var och varannan dag. Och jag förundras varje gång över hur något som får hjärtat att rusa, svetten att forsa, lungorna att pipa, luftrören att rossla, blodådrorna att bågna och ansiktsfärgen att rodna in till mörk tomatkulör kan vara nyttigt för kroppen.

Och när jag väl har sprungit min runda, tagit min dusch, satt mig ner i min fåtölj, druckit mitt vatten och en timme senare ska ta mig upp ur samma fåtölj.

Då jävlar i mig snackar vi gubbstön!

Kåseri

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!