16 september 2015. För Kalle Björklund är det ett datum som etsat sig fast. Det var då han fick samtalet från sin bror om att pappa Tord valt att avsluta sitt eget liv.
– Han drack, tog piller och gick och sköt sig. Med sin favoritbössa, berättar Kalle.
Redan dagen efter gick Kalle trots allt till jobbet. Det kändes bäst för honom.
Jag var tydlig med att jag ville göra på mitt sätt. Farsan hade ju uppfostrat mig att man skulle jobba och köra på.
– Jag grät ingenting då (när han fick samtalet). Inte under kvällen heller. Men dagen efter kom det när jag gick in i tränarrummet. Då grät jag mycket. Sedan berättade jag för spelarna och det var en fin stund att stå inför 16-17-åriga killar i ett omklädningsrum där det ska vara lite machokultur och berätta. Det var en fin stund som jag alltid kommer att minnas.
Under sommaren innan hade Kalle jobbat i Östersund men hade en vecka ledigt innan hockeysäsongen skulle dra igång. Han valde då att åka hem till Dalarna. Han såg fram emot bad och golfspel men i stället blev han väckt varje morgon av sin pappa för att ut och åka bil. Det gillade han.
– Jag är så glad att jag sade ja den där måndagen den veckan om att åka med. Veckan blev rolig. Vi var ute mycket och lade ut nät och fångade fisk som vi grillade. Efteråt var det första gången han gav mig en kram.
32-årige Kalle Björklund är uppväxt i Furudal i Dalarna och började som så många andra på orten att spela ishockey i IFK Ore. En annan som gjorde samma sak var barndomsvännen Martin Gudmundsson, nu huvudtränare i Almtunas a-lag. Efter flytt till Falun och gymnasiet fortsatte Björklund hockeykarriären och studierna i Östersund. Han läste idrottsvetenskap och när en skada satte stopp för vidare spel blev han erbjuden ett heltidsjobb som tränare.
– Där startade tränarkarriären.
Kalle ägnade sig åt en rad idrotter i sin ungdom och pappa Tord var den store pådrivaren när det kom till träning men iklädde sig själv aldrig någon tränarroll.
– Nej, aldrig. Han insåg nog det själv. Hans styrka var inte att vara pedagogisk.
– Han var nästan i landslaget i längdskidåkning och hade hårda nypor och drev på. Man skulle inte klaga, nån gång. Det var sällan man fick kärlek från honom. Det kom i stället från mamma (Monika) som var den som kom med bullar.
Vilka var hans bästa sidor?
– Han var tydlig och rättvis. Det var inga konstigheter. Det var; kom i tid, gör ditt jobb och gnäll inte som gällde.
Pappa var på plats när det var tävlingar och matcher och skjutsade allt som oftast. Samtidigt hade han problem med alkohol. Kalle säger att han var alkoholist.
– Alkoholen och en blandning av psykisk ohälsa. Han var 72 år och vägrade att gå till en psykolog, han ville inte visa sig svag. Spökena ökade i skallen på honom. Morsan orkade inte längre och ville ta ett brejk och det klarade han inte av, berättar Kalle om vad som ledde fram till slutet.
Vi sitter i Almtunas vip-rum i Gränbyhallen. Kalle har just klivit av ett ispass med unga hockeyspelare. För ett år sedan sökte Kalle jobbet som rektor för Celsiusskolans hockeygymnasiums NIU-verksamhet och fick det. Nu tränar han eleverna på skoltid och Almtunas juniorer på kvällstid. Han sköter all planering runt skolan, hjälper eleverna med det mesta och planerar isträningarna. Då han bor i Stockholm blir det långa dagar men han älskar det.
Det är att jobba med unga – formbara – människor han vill. I alla fall för stunden. Han känner att han har mycket att bidra med, både på och vid sidan av isen. Han pratar om att han både kan ikläda sig rollen som extrapappa och psykolog om det behövs. Erfarenheten av pappans dåliga mående och död har, mitt i all tragik, trots allt givit Kalle något positivt att ta med sig.
– Den har fått mig att inse att hockeyn inte är så viktig om människan mår dåligt. Mår vi bra och lär känna oss själva blir det lättare att prestera. När det gäller hockeyn och hemma. Jag har ett sånt jobb där jag kan påverka och försöker lägga mycket vikt på människan, välmåendet och hälsan.
Kalle har på nära håll träffat på flera unga spelare som inte mått bra. Någon har i ett förtroligt samtal berättat att den varit nära att låta bilen åka av vägen. Och under tre månaders tid förrförra vintern hade han Jesper Nordin i träning. Jesper Nordin spelade slutdelen av säsongen i Surahammar, där han hade det tufft att ta en plats, innan han på sommaren valde att avsluta sitt liv.
Kalle pratar om att depressioner kan komma av prestationsångest och att det ställs höga krav på många, inte minst unga, i dag.
Vi vill att de presterar på isen och sen kan lärarna vara på dem och föräldrarna .. och så har vi sociala medier i mobilen. Jag ser mer och mer tendenser på folk som inte mår bra, unga människor. De behöver hjälp och att prata är bästa medicinen. Att få uttrycka sig. Jag har gått och går hos psykolog ibland. Att vara öppen och att våga prata om sina känslor har lärt mig otroligt mycket.
Kalles väg ut ur sorgen har varit att vara just öppen med allting och att prata om det som hänt. När han nyligen var på en kurs på Bosön på Lidingö pratades det bland annat om depressioner. Kalle räckte då upp handen och berättade sin historia. Och han hoppas kunna få andra att göra samma sak även om han inser att alla inte känner för att göra på samma sätt. Eller vågar.
Hur vågade du då?
– Jag vet inte, det har jag inte tänkt på ... Men för mig är det självklart att inte skämmas. Alla har sina problem och det här är mina. Jag hade ett behov av att prata och insåg att för att komma ur det här behöver jag andras hjälp.
Han hade tur och säger att han där och då fick ordentlig stöttning av kollegorna på skolan i Östersund.
– Den säsongen var jag rätt tankspridd, jag hade inte fullt fokus på att vinna matcher. Eftersom jag själv var ledsen kanske jag inte var rak och ärlig mot andra, ville inte göra andra ledsna. Men jag är glad att jag ändå ville vara där, sen kanske inte jag skulle haft ansvaret. Men sedan, efteråt, gav det mig en styrka.
Kalle Björklund kommer framöver, vid sidan av sin nuvarande tjänst, att börja jobba åt Tilia som är en ideell organisation för ungas psykiska ohälsa.
