Oro efter attacker

Det är fredag kväll och ett krismöte hålls vid en vägkant inne i skogen. Ett 15-tal EU-migranter, två av det tiotal Märstabor som hjälper dem samt en tolk är på plats.

– De vill inte stanna här i natt, översätter han.

Knappt ett dygn tidigare stannade en bil med fyra tonåringar där de nu står. En man vaknade av att någon kastade sten på bilen som han sov i.

– Jag förstod inte vad de sa, men jag förstod att de hotade mig, säger han.

Bilen ska även ha synts till kvällen innan. Den gången kastade någon knallskott mot migranternas läger. Efter fredagens attack påträffades gärningspersonerna – en flicka och två pojkar från Märsta – i en bil vid Märsta station. I den låg också ett basebollträ, knogjärn och en större skiftnyckel. Ungdomarna är nu misstänkta för förberedelse till grov misshandel, ofredande, skadegörelse och brott mot knivlagen.

Rädslan för att de, eller någon annan, ska komma tillbaka är stor.Samtidigt som alternativa boplatser diskuteras dyker en bil upp flera gånger en bit bort på vägen.

– Känner någon igen den? frågar en av Märstaborna.

Ingen gör det, och inget mer händer med bilen. Några avbryter för att värma sig vid en brasa.

–  Jag skulle hellre hänga mig än att mina barn fick se att jag bor så här, säger en kvinna.

Sedan två veckor tillbaka är hennes hem lägret bakom dem i skogen. Det är presenning, pinnar och granris.

– Jag har inte duschat på två veckor, säger en av de yngre männen.

Det var inte så här det skulle bli. Några av dem hade jobbat svart i södra Europa och kunde då även ordna husrum. De berättar att de inte var beredda på ett liv som tiggare.

– ”Snälla, snälla, please, please”. Det är inget för mig, säger den yngre mannen senare.

Flera säger att de är här för sina barns skull. Någon försörjer sex personer på sin månatliga sjukersättning på 500 kronor. En annan familj fick nyligen sitt hus förstört.

– En översvämning förstörde allt, säger en man.

Han och hans fru brukar få ihop 20 – 50 konor om dagen till sina barn, som för tillfället bor hos släktingar hemma i Rumänien.

– Om vi inte skulle vara här skulle våra barn svälta till döds, säger kvinnan.

Hon fortsätter:

– Det går inte att beskriva hur snälla folk här är.

En bit bort ligger deras tidigare läger, det som några nyligen tände eld på. En hög med aska och några stöttande pinnar är allt som finns kvar.

– Våra kläder brann upp, säger en man.

Tillbaka till vägkanten. Ett tänkbart alternativ till boende börjar ta form.

– Vi vill hälsa och tacka alla som hjälper oss, säger de innan vi går.

En av Märstaborna berättar att han började engagera sig efter att ha sett migranterna tigga.

– Man vill bara vara medmänsklig. Det är inte ett mänskligt liv. Det rör sig om personer som tvingas utrota alla sina behov.

Fotnot: Alla i artikeln har bett om att få vara anonyma.