Fan, fan, fan! Jag har just nåtts av nyheten att Gottsundaskolan står i lågor. Jag springer ut i köket och berättar för min son som äter frukost. Hans skola brinner! Han vet inte hur han ska reagera. Han går iväg till skolan i vanlig tid.
Jag läser på nyheterna att två tonårstjejer är misstänka för att ha stuckit skolan i brand. Jag får ett mess från en kompis som bor på andra sidan stan, som vaknat av brandlukt och undrar hur det är med oss. Min syster hör av sig och undrar om det är vår skola, hon har hört om branden på riksnyheterna. I inkorgen ligger ett mejl från skolan, skickat 07.17: "OBS OBS OBS!! Ingen skola idag". Nej, såklart. Men sedan då? Vad ska hända nu?
Jag är sorgsen och upprörd. Gottsundaskolan är en fantastisk skola. Den är mycket väl fungerande, med en genomtänkt och inarbetad pedagogik, duktiga och engagerade lärare och en klok ledning.
Eleverna samlar sina skolarbeten i en egen portfolio där de kan följa sin utveckling. Min son som går i nian ska få slutbetyg snart. I klassrummet förvarades hans portfolio med skoluppgifter ända från sjuan och framåt. Nu har allt brunnit upp med skolan. Jag undrar hur arbetet ska kunna återupptas och fortsätta.
Jag ringer honom. Han är i kyrkan med sina klasskompisar. Han känner sig ledsen, arg och chockad. Genom den brandhärjade skolan kunde han se dörren till sin korridor. "Allt är borta", säger han med dämpad röst. "Tänk att två personer kan förstöra för så många."
Precis min tanke.