En av idéerna med konceptet Brus är att fånga det som ligger i gränslandet mellan musik och ickemusik. Störningarna, misstagen, bruset, det som det vanligtvis jobbas på att filtrera bort och dölja i musikskapande. Ur den aspekten är Max Wainwrights inledande konsert sammanhangsmässigt perfekt.
Den Uppsalabördiga artisten som nu studerar på Musikhögskolan i Göteborg arbetar huvudsakligen med just störningar som rundgång, knaster och andra oljud för att skapa musik och utifrån de förutsättningarna blir det förvånansvärt musiklikt, vilket är lite förrädiskt. Det är nämligen en musik som inte fyller musikens vanliga funktioner och blir en slags antites.
Den är inte musik att dansa till, inte att bli euforisk av och inte att slappna av till. Till skillnad från mycket inom området är den heller inte meditativ. Till en början. Under konsertens gång händer nämligen något. Man vänjer sig mer och mer vid oljuden tills de låter normala och en skön slöhet infinner sig just innan det tar slut och städljuden tar vid när Anna-Karin Brus och Agneta Forslund suger upp pappersbitarna från konsertens visuella del, där sönderrivet papper skapade effekter på overheadskärmar, med uppmickade dammsugare.
Mer åt det skönljudande hållet blir det när Unstrich skapar ett verk genom att gnugga kanterna på mer eller mindre fyllda vattenglas så att det låter svensk folkmusik med stillsamma fioler i olika stämmor. Anna-Karin Brus skapar projektioner genom att duscha overheadskärmar med vatten och strö ut mörkt pulver. Med enkla medel skapas en suggestiv stämning som skulle göra Näcken avundsjuk.
Uppsaladuon Bremen hamnar någonstans mitt emellan de två föregående programpunkterna. Inte direkt störande, men den ekorika och repetitiva musiken är djupt oroande och hypnotisk. Det är svårt att släppa koncentrationen och svårt att inte förvilla sig i andra tankar.
På overheadskärmarna blir små streck fler och fler och bildar stora mörka moln för att sedan gå över i nästan helt svart och ett Brus, där det mesta av helhetskonceptets aspekter fångas och där den flyktiga närvaron i nuet sällan varit mer uppenbar, är till ända.