– Så här blir det när det inte funnits pengar till att göra saker ordentligt, eller kunnighet om byggnadsvård i styrelserna.
Bernt Östlund, 78 år, har renoverat fönster sedan i oktober, sammanlagt 150 fönsterbågar. Han skakar på huvudet när han tittar på det murkna virket i det gamla fönstret som ska sitta i Österbybruks brukskontor.
– Det är tok att man inte gjort sådant här på rätt sätt. Jag gör det för att jag vill hjälpa stiftelsen. Det skulle kosta dem skjortan om de skulle leja några riktiga renoverare. Det har de ingen möjlighet till.
Vi tar en promenad över bruksområdet, en närmast osannolik idyll i skogen. Men vid en närmare titt syns hur fasaden håller på att rämna. På den vita Ånghammaren - renoverad på 90-talet och en gång tänkt som entrébyggnad och besökscentrum till alla Vallonbruk - börjar putsen på fasaden vittra sönder. Hela speglar på fasaden har rasat till marken. I dag används Ånghammaren som husvagnsparkering på vintrarna. Bernt Östlund suckar och undersöker med den hantverkskunniges knep fasadmaterialet.
– Det här kan inte ens vara rätt sorts färg man använt. Och förfallet går fort när det väl börjat, konstaterar han.
Ordförande i herrgårdsstiftelsen i Österbybruk är Johan von Knorring, till vardags länsråd på länsstyrelsen och landshövdingens ställföreträdare.
– Det är tufft för oss. Vi har svårt att få det att gå runt. Just nu är det stora problemet kostnaderna för att hålla fastigheterna i skick. Samtidigt behöver vi ekonomiska muskler för att satsa på framtiden, säger han.
Bruken i allmänhet och inte minst Österby i synnerhet som ligger närmast Uppsala och kan stoltsera med den världsunika vallonsmedjan och herrgården där konstnären Bruno Liljefors bodde i många år, borde kunna locka många fler besökare, mer intäkter och fler investeringar, menar Johan von Knorring
– Det har gjorts många försök genom åren, men det har aldrig lyft på riktigt för bruken. Det är ett kulturarv med fantastiska miljöer, men hur gör vi dem levande och hur når vi ut brett -– det är de stora frågorna, säger han.
Samtidigt säger han att han har framtidstro. I år har stiftelsen ändå kunnat anställa en verksamhetschef i Monica Kinsella. Hon har tidigare varit guide på bruken och har yrkeserfarenhet från besöksnäring både i och utanför Sverige. Hon är optimist någon månad in på sin nya tjänst.
– Vilka goda viljor det finns! Jag har fått sådant starkt stöd. Det som krävs är samarbete på alla fronter. Och att vi lyckas paketera alla idéer och verksamheter så att det blir intressant för kunder och besökare. Och det här måste ske nu, vi kan inte vänta på framtiden, säger Monica Kinsella.
Johan von Knorring efterlyser ett större statligt ansvar för det nationella kulturarv som Österbybruk är. Men som statligt anställd känner han väl till villkoren.
– Länsstyrelsens resurser räcker inte långt och hos Riksantikvarieämbetet finns inte hur mycket pengar som helst heller.
LÄS MER: Vallonbruken ett världsarv
För ett par år sedan drevs att Statens fastighetsverk skulle ta över herrgården i Österby, som i Lövstabruk. Men kampen dog när diskussionen om statens ägande av kulturbyggnader i stället kom att handla om vad som ska bort.
Det är länsstyrelsen som hanterar frågor om byggnadsminnen. Med de pengar som finns idag klarar man att hålla bruken under armarna, säger Henrik Gartz, byggnadsantikvarie. Men de pengar de har till sitt förfogande har de facto minskat i och med inflation och uteblivna höjningar av statens anslag.
– Vi har egentligen bara en bråkdel av de pengar vi behöver. Man kan tycka att brukens stora betydelse för Sverige borde göra att staten skulle ta ansvar och satsa mycket mer på att bevara dem, säger Henrik Gartz.
Är det någon som driver den frågan?
– Nej, det sker ingen samlad påverkan.
LÄS MER: "Riskerar att förfalla eller säljas ut"
Såväl Monica Kinsella, Johan von Knorring, som Henrik Gartz saknar en paraplysorganisation som den nedlagda Vallonbruk i Uppland.
– Vi behöver ett liknande samarbete över kommungränser som ser helheten och som passar idag med snabba informationsvägar och globalisering. Huvuddelen av bruken ligger bara en dryg timme från Arlanda, säger Johan von Knorring, som själv inte är bördig från något av bruken, men väl minns första gången han kom till Österbybruk.
– Jag slogs av häpnad. Fler borde ta del av det, säger han.
Fönsterfixaren Bernt Östlund däremot är en riktig bruksare. I fjol gjorde han en ny dörr till vallonsmedjan med brädor han handhyvlat själv. Sedan målade han den med roslagsmahogny, bestående av tjära och balsamterpentin.
– Brädorna höll på att trilla dän på den gamla. När jag nu ser dörren känner jag mig riktigt nöjd.
Har du synpunkter, tankar eller idéer om bruken? Mejla niklas.skeri@unt.se