Utåtriktad, sprallig och karismatisk. När Kim Flyberg minns sin mamma Annette är det med ett stort leende.

– Hon var en person som människor drogs till. Många blev väldigt chockade när de fick veta att hon tagit sitt liv, säger hon.

Själv hade dock Kim Flyberg fruktat sin mammas självmord länge.

– Min mamma mådde psykisk dåligt under hela mitt liv. Hon var alltid väldigt öppen med det, vilket jag är glad för. Den öppenheten gjorde att vi kom varandra otroligt nära, säger hon.

Kim Flyberg berättar hur Annette vissa dagar var redo att rädda världen. Medan hon andra dagar inte ens orkade ta på sig kläder.

– Ibland när jag kom ner till köket så satt mamma vid bordet och bara grät och sa att hon inte ville leva längre.

Annette hade under flera år kontakt med specialistpsykiatrin på grund av sina djupa depressiva perioder och självmordstankar. Hon fick träffa en mängd olika läkare som skrev ut en rad antidepressiva och stämningsstabiliserande mediciner efter varandra.

– Flera av medicinerna fick bara mamma att må sämre men det var som att ingen lyssnade på henne när hon sa det.

Under 2012 fick Annette äntligen börja gå i gruppterapi vilket hon länge velat. Men terapin pågick under en begränsad tid.

– När den tog slut kände mamma att hon stod ensam igen och dessutom fick hon reumatism. Allt det där gjorde att hon började må jättedåligt.

I början av juni 2013 ringde därför Annette till psykiatrin och bad att få komma in och träffa en läkare. Men svaret blev nej.

– De tyckte inte att hon mådde tillräckligt dåligt för att behöva komma in. De sa att hon kunde få en tid om en månad.

Samtalet med psykiatrin ägde rum på en fredag. På söndag hittade Kim sin mamma död i garaget. Annette hade tagit livet av sig precis på det sätt som hon i flera år sagt till läkarna att hon planerat.

– Jag minns bara hur extremt chockad jag blev när jag hittade henne. Det tog flera timmar innan jag förstod att hon var död och då bröt jag ihop totalt.

Kim Flyberg tystnar ett tag innan hon fortsätter:

– Det känns fortfarande så svårt att förstå att hon inte längre finns där. Min mamma var min bästa vän. Mitt allt.

Hon tycker att det känns som att vården aldrig tog Annettes sjukdom på allvar. Inte samhället heller för den delen.

– Jag har fått flera kommentarer från bekanta att det var själviskt av min mamma att ta sitt liv. Men då har man inte förstått hur allvarligt psykisk ohälsa är. Det var inte min mamma som valde att ta livet av sig, det var hennes sjukdom som fick henne att göra det.