Intresset för politisk idéhistoria fick Linn Spross, doktor i ekonomisk historia men för tillfället gästforskare vid Institutionen för idé- och lärdomshistoria, att gräva fram fakta om en måhända bortglömd del av Uppsalas nutidshistoria – husockupationerna. Resultatet av arbetet har blivit ett kapitel i den nyutgivna boken "Ockuperat! – svenska husockupationer 1968–2018". Fokus ligger på ett antal ockupationer av främst tomma byggnader men också skolor.
När det gäller skolorna handlar det om stödaktioner för utvisningshotade skolbarn. I september 1981 kom beskedet att den assyriska familjen Hanna skulle utvisas till Libanon. De tre barnen Samira, Petrus och Hannan gick på tre olika skolor i Uppsala. Utvisningshotet ledde till att eleverna på Gottsundaskolan, Heidenstamskolan och Stenhammarskolan inledde en strejk och att två av skolorna ockuperades under två dygn.
Ganska snart kom solidaritetsyttringar från andra Uppsalaskolor. Fredagen 25 september samlades 2 000 elever från nio av stans skolor för en gemensam manifestation.
– Det här var alltså nästan 40 år innan Greta Thunberg tog initiativ till skolstrejker på fredagar, säger Linn Spross.
Dessutom ockuperades Martin Luther Kings plan mellan klockan 15 och 20 varje dag under två månader. Protesten avbröts i slutet av november 1981. Då kom regeringens beslut om att familjen Hanna skulle få stanna i Sverige.
Men Uppsala har också en historia av regelrätta husockupationer.
– Jag ser 80-talet som det decennium då ockupationerna på allvar spreds till Uppsala. Men det började redan 1979 med ockupationen av Elisabethemmet, säger Linn Spross.
Det är den byggnad som ligger på Geijersgatan och i dag rymmer Elisabetsjukhuset. Huset köptes 1970 av kommunen. En plan på att använda huset till samlingslokal för pensionärer gick i stå och under tiden hyrdes det ut till ungdomar. 1977 kom påtryckningar från kommunen om att ungdomarna skulle ut. Två år senare ställdes saken på sin spets. Under en musikfest 3 september 1979 förklarades huset som ockuperat. Ockupationen övergick i en tältaktion utanför stadshuset innan det hela upphörde.
– Aktionen syftade egentligen aldrig till att huset skulle behållas av ockupanterna. Snarare handlade det om att uppmärksamma politikerna på bostadsbristen, säger Linn Spross.
Enligt henne var ockupationen av Elisabethemmet den första i sitt slag i Uppsala.
– Ockupanterna själva förnekade att de var inspirerade av kvarteret Mullvaden, men jag misstänker att de tog intryck från de händelserna, säger hon.
Ockupationen av fyra bostadshus i kvarteret Mullvaden i Stockholm pågick 1977–78 och slutade med att polisen stormade byggnaderna.
I Uppsala gick det fredligare till. När polis kallades in, som vid ockupationen av Prinshuset på Bäverns gränd 1988, handlade det om avhysning snarare än stormning. Ockupanterna förhöll sig passiva, bars ut och kördes till polishuset för förhör. Det mönstret upprepades året efter vid ockupationen av Gillbergska huset på Sysslomansgatan. Bakom bägge aktionerna stod samma grupp, av medierna kallad Bävrarna.
Därefter dröjde det ända till 2010 innan nästa ockupation. Då var det gruppen Kajorna som tog över en tom landstingslokal i Ulleråker.
– Kravet var egentligen detsamma som på 70- och 80-talen: Bostäder för alla och fler samlingslokaler, säger Linn Spross.
