En bit utanför Knivsta in på en liten grusväg bor dressyrdomaren Eric Lette tillsammans med sin fru Elisabeth. Klockan är två på eftermiddagen när Eric öppnar dörren till det vita huset intill de utsträckta fälten i Rickebasta. Det har redan börjat skymma i traditionell svensk vinteranda.
Inne i det välordnade huset trängs böcker med medaljer och utmärkelser på hyllorna. Både Erik och Elisabeth har varit aktiva inom ridsporten och samlat på sig många priser under åren. Eric visar upp de han är mest stolt över – priser från drottning Silvia och från Vladimir Putin.
Mötet med Rysslands president hör till ovanligheterna. Putin skulle närvara vid en prisutdelning under President cup i Moskva 2002, men fick ställa in på grund av att ett ryskt stridsflygplan störtat. I stället kom han till stallet på kvällen.
– Han var väldigt karismatisk och berättade att han red en halvtimme varje morgon. Vi var tre som fick medalj, jag fick en eftersom jag var styrelsemedlem i Internationella ridsportförbundet, FEI, och var högst i rang, berättar Eric.
Vägen till att bli dressyrdomare i världsklass har varit lång och började redan när Eric var nio år. Då var det hans bror som red, vilket fick Eric att börja av ren envishet.
– Jag började rida för att bevisa mig för min bror. Han var galen i djur medan jag var skitskraj, säger Eric.
Rädslan för hästarna gick över och i stället föddes en fascination för djuren – som i sin tur resulterade i en livslång kärlek. Än i dag är han engagerad i ridsporten.
– Som många unga hade jag drömmar om att bli något stort. Jag blev fascinerad av hästarna och utmaningen låg i att bli så bra som möjligt. För mig är det den bästa skönhetsupplevelsen att se hästar på så hög nivå, säger Eric.
Efter studenten läste han juridik, men spenderade all sin fritid i stallet. Där träffade han Elisabeth. Hon stöttade honom till att våga satsa fullt ut på ridsporten.
Det gick vägen och Eric har sedan dess jobbat som både tävlingsryttare, tränare och dressyrdomare. Han har dömt tre OS, tio World Cup-finaler, varit styrelsemedlem i Internationella ridsportförbundet, FEI, i åtta år och ridit på Grand Prix-nivå, den svåraste dressyrklassen.
– Talang är en sak, men för att lyckas krävs det hårt arbete, säger Eric.
Det är tydligt att ridsporten aldrig var ett vanligt jobb, utan en livsstil.
– Man är ju en nörd, säger Eric och skrattar.
Det han är mest stolt över under sin karriär är införandet av küren, som innebär att ekipaget uppträder till musik. Eric var med och drev förslaget som mötte på mycket motstånd i början, men har kommit att förändra dressyren.
– Jag frågade FEI varför de inte ville sälja en produkt som de visste att alla ville ha? Tillslut ändrade de sig. Küren har lyft sporten och gett den betydligt fler åskådare, säger han.
Men att ligga på topp har också ett pris. Under sina år i FEI var Eric på resande fot 220 dagar om året.
– Det fungerade eftersom Elisabeth själv jobbade mycket själv, så hon satt aldrig hemma och väntade på mig, berättar Eric.
I år har de varit gifta i 49 år. Det gemensamma hästintresset har stärkt förhållandet, men också gjort att de inte hunnit med mycket annat. Eric ångrar inte att de aldrig skaffade barn.
– Har man inte tid, ska man inte ha barn. Så resonerade vi, och det håller jag fast vid än i dag, säger han.
Om något är Eric inte sentimental. Han har fått se ridsporten växa till en stor industri och utvecklats på många fronter. Men han erkänner att det blev lite tomt när han slutade som domare vid 70.
– Inget var bättre förr, prestationerna går framåt, säger han.
Om han ska ge några råd till ridsportens unga stjärnor i dag är det att jobba hårt, vara lyhörd, nyfiken och låta arbetet ta tid. Att först skaffa sig en grundutbildning är fundamentalt.
– Allt ska gå så fort i dag. Många försöker att genom sociala medier skaffa sig ett varumärke, i stället för att genom att bli duktig på någonting skaffa sig ett varumärke, säger han med en suck.