Som kristen född i Syrien har jag många gånger i min uppväxt hört mina föräldrar och vänner till familjen prata om svårigheterna för kristna att leva i fred i Mellanöstern. Under generationer har antalet kristna minskat till följd av förföljelse, förtryck och emigration. Situationen för kristna minoriteter i världen har åter aktualiserats med anledning av minnesdagen för folkmordet på de kristna minoriteterna armenier/assyrier/syrianer/kaldéer och greker som inleddes 1915 under Osmanska riket, dagens Turkiet, som kallas Seyfo. USA:s nya erkännande av folkmordet har också satt frågan i nytt ljus.
För mig handlar det både om det som hände då för 106 år sedan och det som händer i modern tid mot kristna minoriteter i bland annat Mellanöstern. Vi har ett ansvar att stå upp för de mänskliga rättigheterna och folkrätten, även när det blir svårt eller komplicerat. Historiebeskrivningen har betydelse för hur vi förstår våra liv och sammanhang i dag. För mig har frågan om internationell solidaritet varit en av de viktigaste pelarna inom socialdemokratin. Modet och förmågan att leda vägen som andra sedan följer. Sverige har under lång tid hållit fanan högt när det gäller internationellt engagemang särskilt kopplat till mänskliga rättigheter och med det också skapat en trovärdighet och respekt som vi ska vara stolta över. Som min pappa alltid med stolthet deklarerade, Sverige är fantastiskt!
De senaste veckornas debatt och uttalanden har lett till en intensifiering av förväntningar och krav på Sveriges och regeringens ställningstagande av att ett folkmord faktiskt skedde mot den kristna minoriteten. Vissa kan tycka detta är historia men för väldigt många kristna är frågan mycket viktig.
Jag tycker vi tagit många steg i rätt riktning men någon gång måste vi också komma i mål.
Blickar vi tillbaka i tiden kan vi konstatera att en av de första svenskarna som uppmärksammade folkmordet på armenier och kristna minoriteter var socialdemokraternas första statsminister Hjalmar Branting. Redan 1917 höll han ett tal där han beskrev händelsen och använde just begreppet folkmord. "Dokumenten säga klart ifrån, att här ej är tal om övergrepp av underordnande, utan det är frågan om ett organiserat och systematiskt folkmord, värre än vad vi någonsin sett maken till i Europa. […] Detta folkmord står bland krigets alla ohyggligheter beträffande offrens antal och den systematiska vildheten i dess utförande utan motstycke. När vi läsa därom har det isat våra hjärtan, verkligen på allvar isat våra hjärtan."
De orden förpliktigar ett sossehjärta som mitt.
Jag måste samtidigt framhålla att Socialdemokraterna återkommande har lyft frågan om att erkänna folkmordet 1915. Till exempel genom att i Europaparlamentet år efter år kräva ett turkiskt erkännande. Vi har även på en tidigare partikongress ställt oss bakom ett beslut om att erkänna massmorden som folkmord och verka för att Sverige, EU och FN ska göra detsamma. Riksdagen tog ett beslut 2010 efter initiativ från bland annat Socialdemokraterna att erkänna folkmordet. Både utrikesminister Margot Wallström och nuvarande Ann Linde som banat väg för en feministisk utrikespolitik som jag är mycket stolt över har återkommande i otroligt skarpa ordalag kritiserat Turkiets ständiga brott mot mänskliga rättigheter. De har även arbetat aktivt för att öka kunskapen och upplysa om folkmordet som skedde 1915. Trots detta har ingen svensk regeringen, blå eller röd, tagit steget fullt ut att uttala att det var ett folkmord.
Fyra länder i EU har erkänt folkmordet, däribland Frankrike som 2012 beslutade att kriminalisera ett förnekande av folkmordet på armenier. Nu senast har USA och Joe Biden tydligt tagit ställning i frågan.
Tyvärr ser vi att den turkiska regeringens förnekande av folkmordet 1915 och dagens konstanta attacker mot religiösa och etniska grupper är ett tydligt tecken på landets ovilja att förändra sin politik och ge upprättelse till alla de som utsatts för massövergrepp under historien. Nationalismen som är djupt förankrat i turkiska grundlagen har lett till kriminalisering av att prata om folkmordet. Det kan vi aldrig acceptera.
Jag menar att Sverige, regeringen och Socialdemokraterna ska fortsätta föregå med gott exempel men vi kan inte heller ducka i den här frågan och därför måste regeringen erkänna folkmordet. Inte bara för att Socialdemokraterna tidigare ställt sig bakom det, inte heller bara för att Sverige har en stor befolkning av armenier/ assyrier/syrianer och andra kristna grupper som under lång tid väntat på ett erkännande av folkmordet. Utan för att det är det enda rätta att göra.
Hur ska vi som land och människor lära av historien, öka kunskapen hos framtida generationer om vikten av att höja rösten och bekämpa förföljelse, förtryck och övergrepp mot andra folkgrupper och minoriteter om vi inte kallar den systematiska förföljelsen och blodbadet som hände 1915–1919 vid dess riktiga namn. Folkmord.