Årets pridevecka i Stockholm blev, som mycket annat, väldigt annorlunda i år. Ingen parad på gatorna, inga färgsprakande spelningar inför publik och seminarierna var förpassade till webben. En sak var sig dock lik – inte heller i år gästades Stockholm pride av någon homosexuell spelare från herrallsvenskan i fotboll. För inte heller i år fanns det någon. Eller?
Vid en första anblick verkar det som att det knappt finns några homosexuella herrfotbollsspelare på elitnivå. Eller har funnits, för den delen. Totalt har det under hela fotbollshistorien, i hela världen, bara funnits en handfull öppet homosexuella spelare. Bara en, den tyske landslagsmittfältaren Thomas Hitzlsperger, har spelat på en nivå som gjort honom känd hos den breda massan (Anton Hysén med meriter från Torslanda IK och Utsiktens BK får ursäkta). Han valde dessutom likt flera av de andra att vänta med att komma ut tills att han avslutat sin karriär.
Olika undersökningar som gjorts har visat att mellan fem och tio procent av befolkningen uppger sig vara homo- eller bisexuell. Rent statistiskt borde det således finnas en homosexuell spelare i varje lag i Allsvenskan. I teorin borde varje liga kunna sätta ihop en startelva av homosexuella spelare (att det kanske vore lite smaklöst, och märkligt, är förstås en annan femma). Ändå går det inte att sätta ihop en startelva av öppet homosexuella herrfotbollsspelare ens om man får välja mellan alla som någonsin har spelat på elitnivå.
Man behöver inte vara raketforskare för att lista ut varför det ser ut på detta sätt. Det finns få andra platser som har en lika tydlig machokultur som omklädningsrummen och läktarna inom fotbollen. De flesta killar som ägnat sig åt lagidrott under sin ungdom vet nog precis vad jag menar. Passar du för löst eller vågar du inte gå in ordentligt i närkamperna? ”Fjolla”. Dyker du upp till träningen i lite för tighta jeans med en lite för omsorgsfullt fixad frisyr? ”Är du bög eller?”.
Naturligtvis leder det till två saker. Det första är att homosexuella killar väljer bort fotbollen. Svensk fotboll går miste om talanger som hade kunnat bli storspelare, och talanger som hade kunnat bli storspelare får se sin dröm gå upp i rök. Det andra är att de som fortsätter spela inte vågar vara öppna med vilka de är och vem de älskar.
Det är man förresten inte skyldig att vara. Ens sexuella läggning är var och ens ensak. Bara för att man är gay måste man inte klä sig i regnbågsflaggor, gå i parader eller hålla tal. Så resonerade exempelvis alpinstjärnan Anja Pärson. När hon kom ut 2012 bad hon just om att få slippa vara en gayikon. Hon ville bara vara Anja.
Denna text är ingen uppmaning till homosexuella fotbollsspelare, eller andra för den delen, att skylta med sin sexualitet om de inte själva känner sig bekväma med det. Det är en uppmaning till alla andra att göra allt de kan för att svensk fotboll, och alla andra platser för den delen, ska vara en plats där de som vill vara öppna också känner att de vågar vara det.
För fem år sedan gjordes en undersökning bland allsvenska spelare där över hälften uppgav att de trodde att det skulle vara jobbigt att komma ut som gay. En brittisk undersökning året därpå visade att var tolfte fotbollssupporter var beredd att sluta följa sitt favoritlag om de värvade en spelare som var öppet homosexuell. Sedan dess har det förhoppningsvis blivit bättre. Många klubbar arbetar hårt med att ändra attityder och många spelare, inte minst Albin Ekdal, har hjälpt till att kasta ljus över frågan.
Detta arbete måste fortsätta. Envist och målmedvetet. Inom fotbollen men också på arbetsplatserna, i skolorna och i kompisgängen. Prat om mångfald, tolerans och att alla ska få älska vem de vill kan ibland framstå som slitna klyschor som alla redan håller med om. Vi lever ju trots allt i Sverige 2020. Men än är vi inte i mål. Det är bristen på fotbollsbögar bara ett av otaliga exempel på.